Nationaldagen. En dag på året som kommer att passera obemärkt precis som vanligt – för mig liksom för de flesta svenskar.
En viktig orsak till ointresset är inte bara svenskars rädsla för att vifta med svenska flaggor utan att den 6 juni saknar en historisk koppling för svenskarna. Det är en påtvingad helgdag.
I dag är det 70 år sedan Dagen D. Hade Sverige varit skådeplats för ett dylikt slag i kampen om oberoende under ett brinnande världskrig hade engagemanget i dag säkerligen sett helt annorlunda ut. Åtminstone för de flesta av oss. Ty det är vad många länders nationaldagar handlar om. Firandet av landets oberoende.
I stället lägger många svenskar ned tid på ett förtvivlat tjat om vad ”svenskhet” är. Jag känner inte till något annat land som har en så nervös diskussion om nationalitet, etnicitet och nationaldagsfirande som just Sverige. Allt ska vridas och vändas på. Vad innebär det att vara svensk? Hur känner man sig svensk? Finns det ens något som kan kallas svenskt? Finns svenska värderingar?
Det pågår ett intensivt krypskytte från kulturrelativister på vänsterkanten som vill utplåna alla tankar på existensen av ett svenskt samhälle. Jimmie Åkesson och andra företrädare från hans parti får ofta frågan om vad som är ”svenska värderingar”. När han och andra misslyckas med att leverera ett klockrent svar som övertygar alla, är saken klar. Det finns inga svenska värderingar!
Ändå tillfrågas ofta personer med utländsk bakgrund – ibland turister, ibland personer som bott länge i Sverige – om vad som är svenska värderingar och typiskt svenskt. Senast i gårdagens pappersupplaga av DN ställdes frågan ”Vad är svenskhet?” till flera med utländsk bakgrund. Då är plötsligt alla svar giltiga. Då kan vi svenskar beskrivas i generella termer som ”kalla”, ”trevliga” eller ”miljövänliga” utan att någon ifrågasätter det.
Rädslan för R-ordet har gjort Sverige litet och inskränkt. Vi vågar inte diskutera längre. Vi vågar knappt hissa flaggan utan att se oss om. Jag firar inte nationaldagen eftersom jag anser att det är en politiskt påtvingad helgdag och därtill ser allt färre skäl att fira detta land. Men det gör inte att jag förnekar att svenska folket skulle ha särdrag i både kultur, traditioner och leverne som gör just oss till svenskar och inte till irländare eller polacker.
Eftersom jag råkar vara gift med en person med rötter utanför Europa blir det nästan dagligen tydligt för mig att Sverige inte är som alla andra länder och att vi svenskar inte är som andra folk. Det ligger ingen värdering i detta konstaterande.
Men Sverige har förändrats. Vi lever i dag i en genusvetenskapens borg. Ett land med en åsiktskorridor så smal att det är bäst att dra in axlarna och hålla med. Eller hålla käft. En nation med en av världens mest feminiserade manliga befolkningar, men där kvinnor anses förtryckta och extremfeminister stormar mot riksdagen. Ett land där regering och riksdag vill reglera vad vi äter och dricker och hur vi har sex med varandra men där politiken anses ha kapitulerat och individualismen vunnit för mycket mark.
Så låt oss föreslå en uppdaterad version Carl Johan De Geers verk ”Skända flaggan”, som innehöll uppmaningen ”vägra vapen, svik fosterlandet, var onationell” kombinerat med ett ”Kuken” kluddat på den brinnande fanan.
Den känns inte längre ett dugg provokativ eller kontroversiell. Snarare väldigt PK. Version anno 2014 borde i stället se ut som nedan.
Jag har hissat flaggan i dag utan att se mig om axeln och vet mer än väl vad som är svenskt för mig.Sen känns förstås midsommar mer som den äkta nationaldagen.
Bra fråga. Många här på forumet har sagt att jag är en storsvensk nationalist. Men jag funderar också på om jag inte ska strunta i att fira Sveriges nationaldag. Jag menar hur många minns Gustav Vasa och dennes bravader? Han var väl dessutom antisemit? Och hur många minns regeringsformen? Den är mer eller mindre ett papper som ingen har läst. Det är de två saker som vi de facto firar nationaldagen för.
Så vad blir svaret? Fira eller inte fira? Om jag firar nationaldagen gör jag det för min egen skull och för min egen frihet. Jag tror inte på kulturrelativism, den alltför liberala mångkulturen som försvårar samarbeten och jag försvarar inte den paranoida skräcken för vad som är svenskt. Men nu är jag väl en storsvensk nationalist igen? Jag respekterar alla etniciteter men kan inte bli kines lika litet som en kines kan bli ursvensk. Därmed känner jag att jag måste behålla min nationella identitet och åtminstone fira mitt arv och min kultur. Jag vågar säga att min svenska kultur är mycket bättre än några andra kulturer. Vilket torde vara lätt för den något begåvade personen att sluta sig till om denne blickar ut över världen. Och jag känner att buddhismen, taoismen, pietismen är fina religioner men jag är fortfarande mycket väsensskild dessa religioner eftersom jag har ett västerländskt arv och tradition. Jag kan känna att jag firar den utan att för ett ögonblick bry mig desto mer om kulturrelativism eller paranoida människor som ska uttrycka sig om att jag är en "storsvensk nationalist".
// Magne
Sverige är ett konglomerat av regioner med olika kulturhistorisk bakgrund.
Är inte hela "nationalstaten" och den statsnationalistiska dogmen "ett folk, en historia, ett språk, ett land" lika påtvingad och artificiell som nationaldagen?
Se även:
http://www.mises.se/2014/06/04/24764/#comment-82422
@ Magne
Med andra ord, du firar hellre Gustav Vasas enhetsverk än ursprungsländerna och kan inte respektera nationell mångfald inom staten.
Då är du definitionsmässigt en storsvensk chauvinist och nationaletatist.
Tack Hans, bra inlägg som vanligt.
OT men vill tipsa om en "Arg Blatte" som vägrar klämmas ihjäl i den svenska åsiktskorridoren.
http://www.youtube.com/watch?v=wEW-nAWZ0zo
Det är fan det bästa jag sett på mycket mycket länge.
/Plainview
Relaterat om Sveriges geografi:
http://www.brogren.nu/sknehuvudstad.htm
Tanken att det skulle finnas någon grundläggande gemenskap mellan svensken vid Polcirkeln i Lappland och helsingborgaren, medan det händer något trolskt och mystiskt vid gränsen gentemot systerstaden Helsingør är statsnationalistisk ideologi, som uppstod först vid 1800-talets slut.
Kul att du använde flaggan! 🙂
Har även gjort denna: https://pbs.twimg.com/media/BpY-KGmCAAAG13e.png
De sprids på Facebook, har jag sett. 🙂
Fnordspotter:
Genialiskt!
Ah, det har jag missat helt. Skoj! 😀
Amnexis: Tackar! 🙂
@ 6 juni 2014 14:42
Återigen en infantil floskelspridare. Hur ska jag uttrycka mig? Att vi firar Sveriges nationaldagen enkom av Gustav Vasa är väl knappast ett gott kännetecken för hur vi känner för Sverige. Vi bör fira Sverige för det fria och trygga landet. Och inte ha en stor andel av befolkningen som förvirrat frågar sig vad en svensk är eller sådana som du som slänger ut "chauvinist" och "nationaletatist". Det är sådana som du som jag gärna ser skulle kunna leva i ett Nordkorea eller ett Afghanistan. För mig får du gärna fira dessa länder och låta mig behålla min tradition och kultur.
Tack för mig och jag lyfter hatten inför den som hedrar svensk kultur.
// Magne
Rouzbeh är en patetisk attention seeker. Hon var för stor för Iran, och i Sverige tror hon sig vara ännu större. Här ska hon tillrättavisa alla med sina fåniga uttalanden, som bottnar i hennes djupt kända avsky för den andre — svensken.
Hennes debattartiklar är det inte mycket med — det är okvädingsord och obegåvade resonemang från början till slut. Och twitterkommentarerna är värdelöst intellektuellt avskräde, på förortsintelligentians nivå.
Att skända flaggan? Ska man skratta eller gråta? No nations, no borders? Varför i Sverige, Foujan? Ogillar du Sverige, ditt nya värdland som gav dig ett värde? Jag vill inte ha ditt Sverige, Foujan. Jag vill ha mitt Sverige. Jag delar inte dina aggressiva åsikter.
Men jag accepterar att du lever i mitt land. Kan du vara vänlig och respektera mig, som har levt här 40 år längre än du? Jag behöver inte dig. Men du och din familj behövde mig.
Och nu föraktar du mig? Du borde veta hut.
Jag tog min motorsåg och sågade ner min flaggstång.
/B