Den avgående regeringen tycktes, med vissa undantag, tämligen sansad när den avgick. Magdalena Andersson önskade Ulf Kristersson lycka till, Anders Ygeman sade att det finns något högtidligt i maktskiften och arbetsmarknadsministern lämnade till och med en handskriven hälsning till sin efterträdare.

Så avspänt är det emellertid inte från alla. Den nya regeringen hade inte ens hunnit tillträda innan vi fick veta vilket skräckrike som nu väntade. I sociala medier, på debattsidor och i intervjuer försöker oppositionspartierna och deras anhängare trumfa varandra i vilka som kan ta till de värsta överdrifterna i sin kritik mot Tidöavtalet. Men kritiken kommer även från så kallade frivilligorganisationer, där Rädda barnen är mest underhållande. De använder barnkonventionen som något slags checklista när de bedömer Tidöavtalet.

Regeringen vill sänka mottagandet av kvotflyktingar från över 6000 (för år 2021 till 900). Det låter drastiskt och kritiken har varit förutsägbart hård. Den ger sig på de mest skyddsbehövande, har vissa dundrat. Men det finns några saker att beakta här. Exempelvis att det under fjolåret var blott 23 länder i hela världen, varav tio EU-länder, som över huvud taget tog emot kvotflyktingar via UNHCR:s program. Sverige tog, förstås, emot flest av alla EU-länder, även i absoluta tal. Vi har helt uppenbart en helt egen måttstock för vad humanism är. Så kan vi inte ha det längre.

Många av de förslag som regeringen kommer lägga för skärpt migrationspolitik har Sverige genomfört tidigare. Bristande vandel som skäl för utvisning avskaffades 2005. Var Sverige fascistiskt på Göran Perssons tid? Fram till 1989 fanns möjlighet att utvisa på grund av asocialitet. Ledde Olof Palme och Ingvar Carlsson ett Mussolini-rike?

Transitcenter för asylsökande är en annan het potatis som har drivits av SD. Men inte heller detta är oprövat. Under några år, 2003-2006, prövades transitenheter, och om vi ska tro personer som arbetade på dem var de effektiva och innebar att den som sökte asyl kunde få ett beslut snabbt. Det finns en logik i ett sådant utfall.

Dagens ordning innebär det rakt motsatta. Den sökande tar sig till ett land, ansöker om asyl på plats, får vänta väldigt länge på beslut och därmed har tid att sätta barnen i skolan och lära sig språket för att sedan kanske få ett avslag och avvisningsbeslut. Detta är väldigt problematiskt, både för den som söker asyl och för mottagarlandets skattebetalare.

Det är denna märkliga ordning som möjliggör alla historier om Ali, 25, som lärt sig språket och skaffat både kompisar och buksvågrar innan han ska utvisas, under frivilligorganisationers högljudda bröl. En ordning där asylskäl prövas skyndsamt i transitcenter skulle vara mer effektiv och human. Men vem bryr sig om sådana petitesser när man kan utmåla förslagen som rena rama fascismen?

Överdrifter tycks vara den nya oppositionens främsta verktyg. I Ekots lördagsintervju hävdade Lena Hallengren, tidigare socialminister och numera gruppledare för S, att Ulf Kristerssons regeringsförklaring var full av ”hatretorik”. När programledaren efterfrågade konkreta exempel på detta var exministern förväntat vag.

Hallengren ville inte prata sakpolitik utan fokuserar i stället på ordval och ”ton”. Det handlar alltså om den berömda Värdegrunden. Det krävs en sosse för att ogenerat kunna hålla god min här.

När Socialdemokraterna lägger förslag på att ge polisen befogenheter till husrannsakan utan konkret brottsmisstanke är det inga problem – samtidigt kritiserar de Tidöpartierna för att bidra till ökad rättsosäkerhet. När Socialdemokraterna föreslår språkkrav för att få svenskt medborgarskap är det ett sätt att bidra till förbättrad integration – när Folkpartiet föreslog samma sak var det ”en magnet för främlingsfientliga väljare” enligt partiets veteran Morgan Johansson.

Lögner. Överdrifter. Brunsmetning. Medvetna missförstånd. Det är vad oppositionspartierna har presterat hittills, och oftast kommer de undan med det eftersom den genomsnittlige väljaren (och journalisten) har ett utpräglat korttidsminne. Ingen tycks veta vad som hände före 2006.

Det ironiska är att det är just detta beteende som orsakar den polarisering och splittring som vänstersidan anklagar regeringen och dess anhängare för. Man kan nästan tro att det är just detta de är ute efter.