Under lång tid har Sverige skapat migrationspolitiska pullfaktorer som lockat hit människor som saknar asylskäl men som vet att chanserna att få stanna ändå är stora och att risken att bli utvisad vid ett avslag är liten.

Detta har skapat de parallell- och skuggsamhällen som det talats om i över tio år nu. Illegala invandrare, personer utan rätt att uppehålla sig i landet, har kunnat dröja sig kvar och se sina rättigheter i landet de borde lämna växa. I Malmö betalas exempelvis ut försörjningsstöd. Extremt rabatterad tandvård är ett annat exempel.

Frågan om så kallade papperslösas situation i landet är inte lika het som tidigare. Men titt som tätt dyker det upp reportage vars enda syfte tycks vara att väcka läsarens eller tittarens sympati. Det finns alltid en politisk underton.

Aftonbladet anklagar Tidöpartierna för att skapa ”ett levande helvete” för illegala invandrare baserat på några historier i Dagens ETC. Beviset denna gång är bland annat en ung afghansk man som fått avslag och ska utvisas. Förut var han levnadsglad och gick till gymmet. Nu äter han bara tre mål mat i veckan, enligt psykologen han träffar. Oron sägs ha ökat i gruppen illegala invandrare.

Som vanligt konstateras att en utvisning vore att ”skicka honom i döden”. Så brukar det låta, trots att Migrationsverket inte kan hitta några skyddsskäl. Dessa berättelser upprepas ständigt. När Migrationsverket för ett antal år sedan fick frågan om riskerna för de återvändande berättade de att de utvisade ofta möts upp av anhöriga på Kabuls flygplats.

Det är ett problem att utvisningar till Afghanistan har stoppats eftersom det bidrar till att illegala hamnar i limbo. De får inte stanna men kan heller inte utvisas. Självfallet är detta inte en bra situation för den enskilde. Tydlighet och förutsägbarhet är alltid att föredra, även när beskedet är negativt.

Den nya regeringen har en tydlig hållning i frågan om så kallade papperslösa. Det är bra. Sverige måste sluta sända dubbla signaler – att med ena handen ge avslag på ansökan om uppehållstillstånd och med den andra erbjuda försörjning och välfärdstjänster.

Den som fått nej ska återvända. Så har det låtit i den politiska retoriken ända sedan 2015 (innan dess var det bevisligen inte så noga), men väldigt lite har hänt i praktiken. Retoriken har syftat till att möta en invandringskritisk opinion, inte minst inom socialdemokratin, men Löfven-regeringen gjorde väldigt lite för att minska incitamenten att leva gömd, vilket var en balansgång Socialdemokraterna gick för att jämka naiva SSU-falanger och kritiska LO-väljare.

Vänsterns vurm för illegala är faktiskt obegriplig. Kanske har den att göra med den utbredda tycka synd om-mentalitet som präglar hela vänsterns politik, kanske är den bara ännu ett exempel på deras totala oförmåga att förstå sig på incitament. I praktiken struntar de i rättsliga principer, ty avslag i en rättslig process är endast formalia för dem. Något som kan ändras genom en politisk manifestation på Sergels torg.

Ett spännande inslag i Tidöavtalet som mött hård kritik från vänster är annars utredningen om att återkalla uppehållstillstånd. Det är inte oproblematiskt, det går emot vår rättspraxis och egentligen är jag inte så pigg på en sådan åtgärd. Men givet hur många uppehållstillstånd som beviljats på uppenbart svajig grund är det nödvändigt att åtminstone se över saken och få en bild av hur de rättsliga förutsättningarna ser ut.

Det sticker onekligen i ögonen att vuxna män semestrar i det land som de i sin asylprocess påstod att de flytt med livet som insats från. Om grunden för ett beviljat uppehållstillstånd är en lögn borde det gå att återkalla.

För övrigt vore det väldigt intressant att få veta vad som hände med de tusentals ensamkommande afghaner som tog så stor plats i medierna under flera års tid. Hur många fick i slutändan uppehållstillstånd? Hur många har lämnat landet? Och hur har det gått för dem som fick stanna? Där har ni en granskning som en journalist borde ta sig an.