Vad är väl en bal på slottet när man kan ha en debatt på Kulturhuset och storma ut i protest?

Yttrandet av n-ordet, alltså neger, har närmast kommit att bli synonymt med att uppmana till etnisk rensning. Sådan avsky och så kränkta känslor väcker blott yttrandet. Människor har alltså blivit rädda för ord.

I en samtid som för all del har sina utmaningar, där sådant som galopperande gängkriminalitet onekligen är Sveriges främsta bekymmer, är det ändå talande att yttrandet av ett förbjudet ord kan engagera så många och väcka sådana känslor. Vi kanske har det ganska bra ändå om något dylikt väcker engagemang.

Tanken var att det skulle bli ett öppet samtal om ”identitet, censur, yttrandefrihet, konst och rasism” på Kulturhuset. Ämnet för kvällen var onekligen ironiskt med tanke på vad som skedde. En halvsudanesisk man i publiken gjorde det förbjudna och yttrande n-ordet i ett inlägg. Och sedan gjorde en person till samma sak. DN beskriver vad som hände sedan:

En kvinna ska ha utbrustit att hon inte kände sig trygg, och rusat ut. Vakter tillkallades. En av panelisterna på scenen, entreprenören och mångfaldsföreläsaren Barakat Ghebrehawariat, lämnade lokalen i vredesmod.

Somliga har upprörts över att moderatorn Stina Oscarson inte ingrep när ytterligare en man i publiken, helt i linje med diskussionen som fördes, yttrade det förbjudna ordet. Dels är det så att den med den sortens förväntningar nog inte känner till Stina Oscarsons syn på yttrandefrihet, dels är det särskilt tossigt att i en debatt om rasism och yttrandefrihet förbjuda vissa ord.

Vakter tillkallas alltså när någon säger fel ord i Sverige. Det som skedde var inte en rasistisk attack på någon av paneldeltagarna utan ett inlägg i diskussionen. Det är som om den lättkränkta amerikanska universitetsrörelsen flyttat hit nu. Vilket den i hög grad har.

Det finns få saker jag bryr mig så lite om som vad som händer på en scen på Kulturhuset en helg i april. Men det som kort beskrivits ovan är ett exempel på något större, ty sedan en tid tillbaka har identitetspolitiken Sverige i sitt grepp. Företrädarna av denna ideologiska omskolning vill få oss att prata och tänka på ett nytt sätt och i grunden förändra oss som människor.

Genom utbildningar, kurser och lathundar ska vi förmås att bli nya upplysta människor som tänker rätt, talar rätt och förhoppningsvis också får en bättre överblick över alla hundratals pronomen. För att nå dit räcker det emellertid inte med omskolning. Även det förflutna måste skrivas om. Det är till denna strävan vi kan addera alla försök att ta bort statyer, censurera gammal barnlitteratur och sätta varningstexter på sådant material som innehåller fel ord och ”förlegade” föreställningar.

Det finns en nästan imponerande form av självupptagenhet i detta. Historien är så lite värd när den ställs mot den egna övertygelsen, världsåskådningen som måste predikas världen över, att den kan skrivas om, retuscheras och förvanskas. I stället för att använda historien för att lära något ska den alltså undanhållas framtida generationer. Det kan noteras at hakkorset har börjat retuscheras i dokumentärer om andra världskriget (detsamma gäller för övrigt bilder på offer från Förintelsen, antagligen för att någon upplever det som kränkande att människor dör i folkmord).

På detta sätt lär vi oss ingenting. Tvärtom uppfostrar vi nya generationer i okunskap och, faktiskt, extremistiska tankar. Ty den som vill styra vårt sätt att prata och tänka, den som vill rensa ut böcker och styra vad som får publiceras, är varken upplyst, progressiv eller demokrat. Den är precis allt det där som den på plakat och i slagord påstår sig vara anti.

Vad sade du?