Donald Trump firar hundra dagar vid makten som USA:s 47 president. Och många är redan trötta. Precis som förra gången Trump satt i Vita huset matas vi med nyheter om honom, allt han sagt, saker han gjort och hans bisarrt orangefärgade nuna varje dag. Det är minst sagt lite utmattande.

Så vad har hänt? Ganska mycket, måste sägas. Trump har på bara drygt tre månader lyckats starta handelskrig mot USA:s närmaste allierade, reta upp gamla vänner, närma sig gamla fiender, sänka börsen, slå modernt amerikanskt rekord i antalet utfärdade exekutiva presidentbeslut och inte minst börjat riva ned den amerikanska staten inifrån.

En del som Trump gör i USA är bra. Det går definitivt att förstå varför hans migrationspolitik är populär, och helt uppenbart har situationen vid gränsen blivit bättre och lugnare på kort tid. Men vad han gör inrikespolitiskt rör mig ganska lite. Det är primärt handelspolitiken och utrikespolitiken som berör oss i vår del av världen.

Här finns verkliga skäl till oro, ty Trump står för en merkantilistisk linje, en ytterst förenklad syn på handel och ett slags Messiaskomplex när det kommer till synen på sig själv och världen. Uppenbart är att han värderar personliga relationer mer än relationer mellan stater, vilket gör att världens ledare tassar omkring och smickrar honom på ett sätt som är både löjeväckande och farligt. Men det gör också att relationen mellan USA och andra länder kan förändras snabbt ifall Trump inte gillar den nyvalde ledaren.

Och så har vi Trumps hållning i Rysslands krig mot Ukraina. Även här har hans fokus på personliga relationer betydelse, ty det är uppenbart att Trump verkligen ogillar Zelenskyj. Och då spelar det kanske mindre roll att Putin leker med honom.

Trump får också indirekt en påverkan på andra länders val av ledare. Det är osäkert om Liberalerna hade segrat i det kanadensiska valet om det inte varit för Trumps tullar och utspel om den 51 delstaten. Nu kunde Mark Carney vinna på att vara anti-Trump.

Mycket av det som nu sker kommer vi döma Trump på första om några år. Eller ännu längre fram. Inte minst hans utrikespolitiska ställningstaganden vad gäller Iran, Kina och andra. ”De första 100 dagarna” är således ett påhittat begrepp, ett politiskt knep, en slogan, mer än en verklig hållpunkt eller avstämning av en makthavares förehavanden.

Trumps första mandatperiod var stökig för att mycket gjordes ogenomtänkt. Den här gången är det stökigt för att Trump gör precis det han planerat och att han omges av icke-tänkande människor med minst sagt varierande lämplighet. Pete Hegseth är inte lämpad för arbetet. Marco Rubio är ingen dumbom, men frångår mycket av det han tyckt och tänkt så sent som häromåret bara för att blidka sin chef.

Så fungerar politik. Den är aldrig ärlig, den är alltid i någon mån korrupt. Det gäller även Trumps administration. Och när den blir tagen med fingrarna i syltburken, som vid Hegseths uppmärksammade chattande, går makten till fräna motangrepp. Något ansvarsutkrävande sker inte.

Mycket är således ungefär som det brukar vara. Trots att allt samtidigt känns upp och ned.

Trump omger sig inte bara med snillen.