Det finns en djup mänsklig strävan efter ordning. Den tilltalar oss, gör oss lugna och harmoniska. Kanske är det därför det finns något abstrakt lockande i auktoritära regimer som på ytan kan erbjuda just detta. Rena gator. Storslagen arkitektur. Raka rör och god fräschör.

Demokrati är något annat. Att vara demokrat är att acceptera smuts i hörnen. Att ge vika för det ofullständiga, de mänskliga skavankerna. Vi skyfflar inte undan det kantiga och stötande, tvärtom lyfter vi fram det i ljuset. Vi debatterar, vänder och vrider på problem offentligt.

Åtminstone sker detta i levande demokratier där inget är tabu att prata om, där vi inte fryser ute obekväma röster.

En sådan röst var Stina Oscarsson. Hon var något så ovanligt som en dramatiker och debattör som ville prata med alla. Som inte var rädd för obekväma och kontroversiella åsikter. Som ogillade åsiktskorridorer. Som på allvar ville förstå. Sådana människor är ovanliga. Nu när hennes röst har tystnat är frågan om det finns någon där ute som kan jämföra sig med henne vad gäller mod, nyfikenhet och en genuin önskan att ta till sig av andras sätt att tänka.

Vi ser en utveckling både i Sverige och i många andra delar av världen där toleransen för oliktänkande minskar. Oavsett vem som styr landet krymper utrymmet för dissidenter. Fenomenet är givetvis inte nytt, ej heller i Sverige, där frågor om feminism och invandring länge varit tungt minerade och där de sociala konsekvenserna för avvikare varit påfallande hårda. Men utvecklingen känns onekligen negativ här och nu, och så fort det blir ett regeringsskifte passar det nya styret på att hämnas för alla upplevda oförrätter.

Genom ett grundlagstillägg förbjöd Ungern nyligen Pridedemonstrationer. Detta med hänvisning till ”barns fysiska och mentala utveckling”. Även om Prideparaderna kan sägas ha förvandlats till en vulgär uppvisning mer än en festival för kärlek och tolerans är det ju ingen som tvingar någon att delta. Att förbjuda en viss sorts demonstrationer och bötfälla demonstranter medelst ansiktsigenkänning liknar mer Kina än ett modernt europeiskt land.

Victor Orbán vill få bort sådant som han anser smutsar ned det ungerska samhället. Så agerar regimer, inte demokratiska ledare, och vad man än tycker om Pride är detta ett flagrant övertramp. Den som är demokratiskt sinnad, den som gillar yttrandefrihet på riktigt, måste tåla att det finns människor som tycker annorlunda, klär sig annorlunda, beter sig annorlunda och att detta ibland till och med kan vara provocerande.

Yttrandefriheten innebär att det kommer sägas, skrivas och påstås saker som du tycker är helt uppåt väggarna. Påståenden som är rena lögner, saker som får dig att bli fly förbannad. Men så måste det få vara. Ett öppet demokratiskt samhälle förutsätter detta för att fungera.

Som konstaterades inledningsvis innebär ett sådant samhälle också smuts, skavanker och imperfektion. Ett dynamiskt samhälle får inte de raka leden, de perfekt städade gatorna och den utopiska vyn över det felfria samhället där ingen trampar snett. En strävan efter detta samhälle leder oss därför fel, ty det är endast auktoritära regimer som kan erbjuda det. I teorin. I sådana samhällen härjar däremot oftast kaoset bakom skynket, och korruptionen äter upp medborgarna inifrån.

Vi får helt enkelt stå ut med ett visst stök. Däremot har vi all anledning att ställa krav på våra demokratiska valda ledare att leverera det vi har rätt att kräva. Vi ska inte ha barnsoldater på våra gator. Vi ska inte ha gängkriminella som dammsuger välfärdssystemet på skattemiljarder. Vi ska inte ha ett trasigt energisystem.

Det stök och känslosvall som uppstår när åsikter, inte kulor, möter varandra kan vi hantera.