Så fick Centerpartiet slutligen en partiledarkandidat. Efter ett nej från alla tänkta toppkandidater vände Anna-Karin Hatt och sade ja. Det var som att det gick att höra en suck av lättnad i den gröna rörelsen. Äntligen någon som kunde tänka sig att styra den läckande skutan.

Nu är frågan om det egentligen spelar så stor roll vem som tar över efter Muharrem Demirok. Ty frågan kvarstår alltjämt: vad ska vi med Centerpartiet till?

Efter ett decennium med Annie Lööf, som innebar både alliansstyre, opposition och samarbete med Socialdemokraterna i syfte att blockera Sverigedemokraterna från inflytande, hade Demirok en minst sagt otacksam uppgift. Lööf hade målat in partiet i ett hörn omringat av taggiga buskar, även om hon beskrev positionen som ett öppet grönt fält fullt av möjligheter. Handlingsutrymmet var i sanning minimalt, och vilken riktning Demirok än valde skulle han sticka sig. Det var också vad som skedde när han slog fast att Centerns statsministerkandidat heter Magdalena Andersson. Därifrån var det raka spåret utför.

Under 90-talet hade Centern ett rykte om sig att vara otydligt. Det var därför självklart att riksdagens otydligaste parti skulle säga ”nja” till EU. Partisekreteraren förklarade parollen med att det var ironi och självironi ”men också raka besked”. Det där sista gick de flesta av väljarna förbi.

I dag har Centerpartiet samma problem. Ingen vet riktigt vad partiet tycker. På flera sätt är situationen betydligt värre. Centern har nämligen tappat sina profilfrågor. Vad man än tyckte om C på 90-talet var det i alla fall ingen tvekan om att det var landsbygdspartiet framför andra. Bönder röstade på Centern, lärare på Folkpartiet. Under Lööfs ledning nyorienterade sig C mot storstadsväljarna. ”Stureplanscentern” blev emellertid aldrig mer än ett skällsord.

I dag är C inte relevant för vare sig landsbygds- eller storstadsväljaren. Miljöfrågorna har de tappat till MP, småföretagarfrågorna har de inte lyckats lyfta. Centern har i stället blivit partiet som förknippats med marknads- och privatiseringsmisslyckanden, däribland den havererade Arbetsförmedlingen. Något nytänkande har vi inte sett till, rimliga slutsatser av misslyckade reformer är påtagligt frånvarande.

Hatt behöver helt enkelt dra något ur hatten här. Något som vitaliserar centerrörelsen och ger väljarna tydliga besked om vad C vill och varför de är värda en röst. Ja, varför de ens ska existera. Det behöver vara något mer än som grindvakt mot SD, ty den kampen har Centern redan förlorat. SD är i dag landets andra största parti och regeringsunderlag. Steget till att sitta i regering har aldrig varit så litet för SD som nu.

Detta är ett svårnavigerat landskap för ett parti som i hög grad lever kvar i gamla maktstrukturer och politiska spänningsfält. Ett parti som de senaste 15 åren har levt på att vara motståndare till SD och utmålat sig som något slags garant mot sverigedemokratiskt inflytande. Det var länge sedan en sådan hållning lockade väljare i någon större utsträckning.

Så vad ska vi med Centerpartiet till? Om Anna-Karin Hatt ska ha en chans att hålla C kvar i riksdagen måste hon kunna svara på denna fråga och även varför det är så illa om den svenska riskdagen består av ett eller två färre partier efter nästa val.