Sovjetunionen besegrade Nazityskland. Så ser den ryska historieskrivningen ut för det som i Ryssland kallas det stora fosterländska kriget och som inleddes 1941. Som så mycket i den ryska propagandan är det förstås inte riktigt sant.

Dels var ryssarna framgångsrika tack vare väldigt omfattande amerikansk hjälp. Och dels inleddes andra världskriget när Tyskland och Sovjetunionen gemensamt invaderade Polen i september 1939. Molotov-Ribbentroppakten blev av förståeliga skäl en skamfläck som genast gömdes undan i den ryska historien, men faktum kvarstår att Stalin deltog i starten av andra världskriget. Det var först nästan två år senare som den stora kampen mot nazismen inleddes, och huvuddelen av den utspelades i det som i dag är Ukraina och Belarus.

Medan det var stort pompa och ståt i Moskva gick segerdagen, vill jag påstå, tämligen obemärkt förbi i Kyiv. Förutom lite aktivitet runt självständighetstorget Majdan var det väldigt lugnt på gatorna. Inga parader. Ingen diktator som står och inspekterar militärkolonnerna. Ukraina är inte Ryssland.

Det är ganska tomma gator här. Biltrafiken genom Kyiv är tät men för en tremiljonersstad är antalet människor ute påtagligt få. Det vilar något dämpat över alltsammans, och konstigt vore kanske annars, men samtidigt finns det en märklig känsla av normalitet. Livet fortsätter, men lite på halvfart.

På Majdan växer ständigt antalet flaggor som symboler över varje stupad soldat. Platsen bär verkligen en sorg. Bilderna visar glada män och kvinnor i sina bästa år. Glada. Starka. Utplånade. Jag tänker att samtliga hade varit vid liv om inte det inte var för en enda människa på denna jord.

Historien har visat oss vad en enda individ kan betyda. Men kriget mot Ukraina är mer än bara en mans verk. Alla dödsoffer är inte enbart resultatet av Putin. Detta är det ryska folkets krig mot det ukrainska. Mot människorna, kulturen och nationen.

Att fira segern över nazismen är förstås viktigt. Men det ger en minst sagt bitter eftersmak när det sker i form av militärkolonner inspekterade av en diktator i ett land som just nu bedriver ett imperialistiskt anfallskrig i syfte att utplåna en annan nation. Parallellerna med den terrorstat som Sovjetunionen deltog i att besegra för 80 år sedan är omöjliga att värja sig från.

När jag pratar med ukrainare och försöker förstå dem genom deras knaggliga engelska är det två saker som sticker ut. Dels en sorg över att kriget har förstört så många liv. Även för dem som inte skickats till fronten har livet påverkats på olika sätt. Och dels en fortsatt stark vilja att försvara sig. För Ukraina och det ukrainska folket finns helt enkelt inga alternativ.