Efter att under en tid ha befunnit sig i överlevnadsläge tycks Miljöpartiet nu har ömsat skinn, rätat på ryggen och under nytt ledarskap börjat återfå sitt självförtroende. MP har kort sagt börjat prata politik igen, och det är en dålig nyhet för oss alla.

Miljöpartiet befinner sig i opposition och har givet mandatfördelningen i riksdagen ett högst marginellt inflytande. Det kan emellertid komma att ändras om Socialdemokraterna vinner nästa val. Frågan inför valet nästa år kommer bli densamma som redan Fredrik Reinfeldt ställde på sin tid: vad ska du göra och med vem ska du göra det? Ja, och hur det ska gå till.

De senaste tidens utspel från MP-språkrören är en indikation på vad Socialdemokraterna har att tampas med under året fram till valet – och vilka idéer som kan styra Sverige efter en rödgrön seger. Amanda Lind har varit tydlig med att bränslepriserna kommer gå upp, rejält. Daniel Helldén sade nyligen i Ekots lördagsintervju att MP fortfarande står för en generös migrationspolitik och att partiet kommer driva den frågan i eventuella regeringsförhandlingar med Socialdemokraterna.

Om det är något som S inte vill ha bråk kring, vare sig före eller efter valet, är det migrationspolitiken. S har slagit sig för bröstet för att, som det brukar heta, ha ”lagt om” migrationspolitiken. Det var vi som gjorde det, brukade Stefan Löfven upprepa. När det kommer till brott och straff insåg Socialdemokraterna att de inte kunde göra annat än att försöka matcha motståndarsidan. Partiet svängde till och med i frågan om svenskt Natomedlemskap.

Whiplashpolitik, har det kallats, och nog har det varit tvära kast ibland. Historiskt har S varit solen som resten av det politiska systemet har kretsat kring, och det gäller även i ovanstående frågor. Det är först när arbetarepartiet lägger ut kursen som det blir officiell politik i Sverige.

S har under ett antal år försökt lägga sig så nära Tidöpartierna som möjligt i migrationspolitiken, kriminalpolitiken och säkerhetspolitiken i syfte att neutralisera dessa frågor. Om en framtida regeringspartner drar iväg åt ett helt annat håll, vilket MP i grunden gör i samtliga dessa frågor, blir det ett bekymmer för Magdalena Andersson. Men potentiellt också för Sverige.

Ponera att MP faktiskt stärker sina mandat i nästa riksdagsval. Otänkbart är det inte. De går då in i förhandlingar med gott självförtroende och kommer tvinga S till eftergifter för att släppa fram Magdalena Andersson. Kanske blir det en återinförd humanitär skyddsgrund i asyllagstiftningen. Förlängda tillfälliga uppehållstillstånd, återinförda permanenta uppehållstillstånd som huvudregel eller stopp för utvisningar är också sådant som MP skulle kunna ställa som krav.

Fördelen för Tidögänget är att ju kaxigare MP blir, desto mer bränsle får de till sin valkampanj. Plötsligt kommer det stå något på spel i valet. Det kan bli en spänstigare valdebatt som ett resultat. Bara inte MP tar plats i regeringskansliet efteråt.