Jag brukar inte ha reseberättelser här på bloggen, sådant innehåll postar jag på Facebook. Men sociala medier har nackdelen att inlägg tappas bort i flödet efter ett tag om de inte nålas fast.

Därför har jag valt att samla mina intryck av min resa till Kyiv i detta inlägg. Det är en sammanfattning av sådant jag redan har postat på Facebook, vilket innebär att ni som inte har läst det där kan göra det här i stället.

***

På ett skakigt, rangligt och gnisslande nattåg från Warszawa till Kyiv delar jag sovkupé med en synnerligen trevlig och pratglad man som visar sig vara pastor från Nederländerna. Han är på väg till Ukraina som ett led i ett hjälpprogram. Vi har diskussioner om tro, politik, barnuppfostran, dåligt kaffe och Geert Wilders hår.

När vi kommer till den ukrainska gränsen kliver polsk gränspolis ombord och vill se passen. Det går smidigt, förutom för den man som uppenbarligen inte hade med sig sitt. Att sova på tåg brukar inte vara några större problem, men här är standarden vad den är. Det är trångt och rustikt. Men vi är glada för att vi bara är två i trebäddskupén.

Klockan närmar sig halv tolv och jag tänker att jag äntligen ska somna. Då stannar tåget igen. In klampar ukrainska soldater och vill se passen. Soldaten försvinner iväg med dem. Tiden går. Och går. Jag minns bråket med mannen som saknade sitt pass. Till slut kommer soldaten tillbaka, tilltalar oss korrekt vid förnamn och återlämnar passen. Resan kan fortsätta.

Den ukrainska landsbygden är fattig, sliten och en påminnelse om att en huvudstad aldrig ger mer en gnutta av bilden av ett land. Väl i Kyiv slås jag av ganska tomma gator och tomma uteserveringar och restauranger. Biltrafiken genom staden är intensiv men antalet människor ute påfallande litet för en tremiljonersstad, även om det blir något livligare framåt kvällen. Det vilar något dämpat över alltsammans. Kvinnorna är betydligt fler än männen, en lika självklar som tragisk konsekvens av kriget. Enskilda soldater på permission noteras.

På Majdan växer antalet flaggor som symboler över varje stupad soldat hela tiden. Detta är en tung plats. Bilderna visar leende män, och kvinnor, i sina bästa år. Glada. Starka. I många fall med hela livet framför sig. Jag tänker att samtliga av dessa människor hade varit vid liv om det inte var för en enda människa på denna jord, och det är mannen i Moskva.

Historien har visat oss vad en enda individ kan betyda. Men kriget mot Ukraina är mer än bara en mans vilja, det är det ryska folkets krig mot det ukrainska. Mot människorna, kulturen och nationen. Därför är det viktigt att vara här.

SLAGET OM MOSHCHUN

När Ryssland gick till storskaligt anfall mot Ukraina den 24 februari 2022 var ukrainarna till stor del oförberedda. Trots offentliga varningar från USA:s president Joe Biden, och helt säkert mer detaljerad information internt, togs Ukraina ganska mycket på sängen. Motståndet formerades emellertid ganska snabbt, och tack vare rysk underskattning av ukrainsk motståndsvilja lyckades Ukraina reda ut den tidiga stormen i februari och mars 2022.

Få vet kanske att detta till stor del var tack vare försvararna i lilla Moshchun. Ukrainarna använde gamla kända sovjetiska försvarslinjer. Ett slags historisk paradox då dessa linjer för andra gången kom till användning mot en fascistisk invasion – med skillnaden att angreppet nu kom från Moskva.

Denna lilla ort en kort bilresa nordost om Kyiv blev skådeplats för blodiga strider som kostade många tappra ukrainare livet men i slutändan slog den storslagna ryska segerplanen i spillror. Efter att ha korsat floden Irpin tänkte ryssarna fortsätta mot huvudstaden men hölls tillbaka vid Moshchun. Här rasade häftiga strider i skogarna i flera veckor. Orten hamnade mitt i elden. Många spår finns kvar än i dag, och skogspromenader är inte att rekommendera på grund av risken för minor.

På platsen finns nu ett stort monument som hyllar de stupade försvararnas hjältemod. Det är dystert att se hur unga många av dem var. En kvinna som bidrog till kampen som sjukvårdare dog blott 23 år gammal.

Den 21 mars 2022 befriades slutligen Moshchun från rysk ockupation. Efter sig lämnade ryssarna minst 170 döda ukrainska försvarare och en by där mer än vart fjärde hus var skadat eller förstört. Än i dag känns stora delar av Moshchun, precis som Hostomel, spöklikt öde.

BROTTET I HOSTOMEL

Säger man Hostomel tänker de flesta på det ukrainska försvaret vid flygplatsen, det förstörda Antonovflygplanet, den havererade ryska logistiken och den ukrainska motattacken som slutligt grusade Putins planer på en snabb landsättning av elittrupper som skulle ta Kyiv. Men Hostomel är också en fattig, sliten och till stora delar förstörd ort utanför Kyiv där spåren från kriget syns överallt. Många hus är övergivna.

Platsen har mer att berätta. En sådan historia är den om tyske Steve Meiling. Han hade just gift sig med sin ukrainska fru. Han var kvar i Sachsen, hon i Kyiv. När kriget bryter ut bestämmer sig Meiling för att åka och hämta sin fru. Han tar bilen och kör mot den ukrainska huvudstaden. På väg in till Kyiv passerar han Hostomel där ryska soldater är grupperade längs motorvägen och övar prickskytte på förbipasserade bilar.

Meiling träffas men lyckas ta sig ur bilen och rädda sig genom att springa för livet. Fem civila dödas i denna massaker den 25 februari 2022. Det var på invasionens andra dag och blott en föraning om vad som komma skulle när kriget började gå ryssen emot.

Vi tar oss vidare. Bara någon minut utanför Hostomel väntar en ort vars namn har blivit synonymt med ett ännu större krigsbrott: Butja.

DET OBESKRIVLIGA

Fascisterna har återvänt. Det måste ha varit många människors tanke när det blev känt hur ryssarna betett sig i Butja.

Staden hade cirka 55 000 invånare före kriget. Det var en tämligen välmående stad. I dag syns knappt några spår av den brutala ryska ockupationen som varade i lite över en månad. Gatorna är rena och prydliga, och livet tycks fortgå som vanligt. Men inte riktigt. Kyrkogården växer onormalt snabbt för en mindre stad. De ukrainska fanorna på små flaggstänger markerar vilka som är stupade soldater. Just i det ögonblick då dessa bilder togs grävdes nya gravar utanför bild.

Mitt i staden står Sankt Andreas ortodoxa kyrka. En vit, kompakt och ståtlig byggnad som känns typisk för Östeuropa och den slaviska delen av världen. Nära kyrkan står i dag ett monument som hedrar offren för den ökända massakern som begicks av ryska styrkor under ockupationen. Minst 450 människor, varav 37 barn, mördades av ryssarna. I hela området uppges siffran vara mer än den dubbla. Det hittas fortfarande kvarlevor, men många kommer aldrig identifieras eftersom de sannolikt inte bodde i Butja utan hamnade mitt i kriget när de passerade.

Offentliggjorda satellitbilder visade att arbetet med att gräva en massgrav påbörjades den 10 mars. Då hade ryssarna angripit Butja i en andra våg och gick från hus till hus för att hitta potentiella eller uppdiktade kollaboratörer. Vid denna tid hade många av de mördade offren legat ute i en vecka med anhöriga som förvägrats att närma sig dem.

Till slut gick ryssarna med på att begrava 120 offer i en massgrav. Många offer brändes, och det är de brända resterna av ryska militärfordon och civila kroppar längs Jablunskagatan som kommit att bli symbolen för de krigsbrott som begicks här.

En annan symbol för de ryska övergreppen är den enskilda händelse som fångades på en övervakningskamera. Den visar nio män som hukande leds i ett led över vägen till den byggnad som ryssarna tagit som högkvarter. Där förhörs de och åtta avrättas på plats, vissa med händerna bakbundna. Vi har sedan dess sett avskyvärda filmer på hur ryssarna avrättar obeväpnade ukrainska soldater på löpande band. Beteendet är detsamma. Ingen pardon, ingen tanke på krigets lagar eller ett uns av mänsklighet.

Dessa ohyggligheter är sådant vi hoppades skulle höra den mörka historien till. Nu sker det igen. Det finns inget vaccin mot ondska.

LIVETS BRO

Irpin ligger alldeles i närheten av Butja. Staden har återuppbyggts tack vare privata och offentliga donationer, men ruiner står fortfarande kvar. Det utbombade Kulturens hus i Irpin står där som en ekande påminnelse om hur den ryska krigsmakten alltjämt inte bara försöker släcka ukrainska liv utan också utplåna ukrainsk kultur.

Ryssarna närmade sig snabbt, och ukrainska försvarare sprängde bron över floden Irpin den 25 februari för att hindra framryckningen. Massor av broar gick samma öde till mötes för att stoppa ryssarna vid Kyivs utkanter.

Civila som gömt sig i källaren utan mat och el evakuerades över och under den skadade bron, något som kom att bli känt som Livets väg. Bilderna av detta spreds i alla stora medier. Evakueringen skedde under konstant rysk beskjutning.

Tusentals liv räddades här. Men det gick inte lika bra för alla. En mamma och hennes två barn hade precis tagit sig över bron till den ukrainska sidan där bussarna som skulle evakuera dem väntade. De dödades av en rysk granat, blott några meter från räddningen.

I dag är bron ett monument och en ny bro går vid sidan om den. De röda banden symboliserar ett sår som läker. Tanken är att visa att det går att rasera betong och metall men inte förstöra ett folks själ, tro och viljekraft. Frågan är om det går att läka det sår som fortfarande är vidöppet.

Ryssarna har under hela kriget återkommande pratat om ”humanitära korridorer”, men dessa har sällan eller aldrig respekterats. Civila ukrainare är aldrig säkra så länge kriget pågår, något som dagliga drönarattacker mot bostadshus, marknader och affärer visar. På en av bilderna ser ni en bilkyrkogård, en bråkdel av alla bilar som blev stående utanför Irpin och som besköts och förstördes av ryska styrkor. Ibland med civila i.

Häromdagen besökte jag gallerian Dream Berry i Obolonskyjdistriktet i Kyiv. Den bombades med drönare bara en vecka tidigare, vilket även skadade hus i närheten. Men som vanligt såg ukrainarna till att öppna gallerian så snabbt som möjligt. Det finns ett slags statement i det också. Vi städar upp, återställer och fortsätter. Så länge det krävs.