Det är en tanke som har vuxit fram över tid och som övergått i en stark övertygelse. Något jag bara måste göra, även om den närmsta omgivningen inte förstår. Efter att ha följt kriget dagligen i över tre år, skrivit om det i många texter och tagit emot ukrainska flyktingar när de kommit till Sverige bär det äntligen av till Ukraina.

Resan kommer gå med flyg till Warszawa och sedan nattåg till Kyiv. Målet är egentligen inget annat än att se lite av landet med egna ögon. Att uppleva åtminstone en gnutta av ett land i krig, förmodligen min generations stora krig, och samtidigt bidra lite till landet som turist.

Hemsituationen tillåter inte någon längre rundresa den här gången, men jag har åtminstone tänkt att se huvudstaden och dess utkanter med utflykter till Butja och Irpin. Till detta kommer förstås allt som hör en resa till, som god mat, öl och lite shopping.

Utegångsförbudet efter midnatt begränsar nöjesscenen en del. Men detta är ändå ingen traditionell nöjesresa. Jag räknar med att kunna plita ned lite intryck under vistelsen eller något sammanfattande efteråt.

Tåget anländer Kyiv den 9 maj. Putin har varit så tillmötesgående att han har utlyst vapenvila just de dagar jag avser att vistas i Ukraina. Inte för att den är seriöst menad, inte för att Ukraina har gått med på den eller att vapenvilan skulle följas av Putins egna trupper eller så. Men ändå. Kyiv är trots allt den ukrainska staden med bäst luftförsvar.