Om vi antar att Migrationsverkets prognos stämmer (de senaste åren har de varit i underkant), kommer Sverige behöva genomgå stora förändringar under de kommande åren för att ens ha en teoretisk chans att möta de behov som runt en halv miljon asylsökande har.

Fyra folkpartister ställer helt legitima och synnerligen relevanta frågor som försvararna av dagens migrationspolitik måste svara på.

450 nya skolor, 1 900 nya förskoleavdelningar, 5 700 nya förskollärare. 3 360 nya klasser med 5 000 nya lärare. 250 nya allmänläkare på ett hundratal vårdcentraler… [För] de nivåer som nu gäller för svenskt flyktingmottagande, och de nivåer som enligt Migrationsverkets prognoser gäller framåt, krävs konkreta svar på ett stort antal frågor. Hur ska Sverige klara denna utmaning? 

Var finns dessa förskollärare, lärare och läkare? Var finns sjuksköterskorna, arbetsförmedlarna, socialsekreterarna?

Den krassa verkligheten är att det är just ovanstående frågor som kommunerna själva tvingas ställa sig när asylboenden plötsligt fylls med asylsökande och kommunen tvingas sörja för hundratals nya invånare, nästan över en natt. Deras farhågor och oro har viftats bort under lång tid.

Även om staten går in och betalar en så kallad etableringsersättning i två år, kommer människor fortfarande behöva besöka läkare, barnen fortfarande behöva gå i skolan. Och inget av detta kan vänta i några år. Allt måste finnas på plats nu. Inte i morgon.

Sverige har råd, hävdas det. Det må vara hur det vill med den saken, i slutändan handlar allt om prioriteringar. Men har Sverige kapacitet?

Det är en betydligt mindre ideologisk och mer verklighetsförankrad fråga. Just därför är den obekväm att ställa. Just därför måste den ställas. Och om Sverige inte visar sig ha kapacitet, vad är planen?