Ett antal tidningsredaktörer är rosenrasande på att det statliga stödet till landets kulturtidskrifter ska minskas från 19 till runt 4 miljoner. ” Ett dråpslag”, tycker artikelförfattarna och ifrågasätter Alliansens syn på yttrandefriheten.

Redaktörerna har skrivit under en synnerligen debil text. Alliansen vill naturligtvis inte avskaffa eller inskränka yttrandefriheten, ej heller ”begränsa det offentliga samtalet”. Däremot finns det helt uppenbart olika meningar om huruvida vissa ska få skattepengar för att tycka saker.

Alla har rätt att yttra sig, att säga sin mening. Men ingen kan kräva att andra ska tvingas betala för att man ska få göra det i en tryckt tidning. Att vara skribent i eller redaktör för en tidning är ingen rättighet.

Kritiken blir ännu märkligare om man betänker att det aldrig har funnits så goda möjligheter att göra sin röst hörd som i dag. Sociala medier, bloggar och onlinepublikationer är bara tre sätt att nå en stor publik. Det är ganska få traditionella tidskrifter som går runt i dag. Men om den nätprodukt man presenterar är tillräckligt bra, om folk gillar den, kommer det finnas ett intresse att betala. Det är väldigt, väldigt enkelt.

Om ett företag, stiftelse eller vad som helst vill betala för att vissa åsikter anses så viktiga att de bara måste höras, varsågod. Men ingen har rätt att kräva att andra ska betala för att just deras åsikter ska sättas på pränt. Oavsett om de handlar om kritik, poesi eller samhällsdebatt.

Det är dags att fler börjar ställa sig frågan: om ingen frivilligt vill betala för det jag gör, är det då inte dags att göra något annat?