I dag, på EU:s anti-traffickingdag (alla andra dagar på året är trafficking helt OK), inleds kampanjen Safe Trip för att hjälpa offer för människohandel. På stortavlor i tunnelbanan, på bussar, pendeltåg och flygplatser ges information om hjälp via ett hjälpnummer. Texten finns på svenska, engelska, rumänska, ryska, spanska och thailändska.

Det är osäkert hur mycket denna kampanj kommer att hjälpa, men ett försök att nå ut till dem som de facto utnyttjas är den i alla fall. Tanken är att främst människor som kommit till Sverige och tvingas sälja sexuella tjänster ska höra av sig. Men i den svenska prostitutionsdiskursen finns inga frivilliga sexarbetare. Alla tvingas till den på något sätt. All prostitution är enligt detta tankesätt ett uttryck för våld. Således torde Nationellt Centrum och Kvinnofrid bli i princip nedringda under de kommande veckorna.

Dessutom belyser kampanjen att perspektivet fortfarande är skevt: de flesta som utnyttjas i människohandel säljer inte sex. De utnyttjas som tvångsarbetare inom jordbruk, byggsektorn och tiggeri. Du går förmodligen förbi flera av offren varje dag om du bor i någon av Sveriges tre största städer. Att begreppet trafficking/människohandel har kommit att likställas med att sälja sex under tvångsmässiga former är således problematiskt. Hur omfattande människohandel för sexuella ändamål är vet ingen. Det talas från politiskt håll alltid om ”stora mörkertal” vilket är politikerspråk för ”vi har inte en jävla aning men vi tycker att det är allvarligt”.

På Safe Trips hemsida förklaras kort att människohandel mycket riktigt handlar om annat än bara försäljning av sexuella tjänster under tvångsmässiga former. Men kampanjen handlar enbart om detta. Samtidigt slås ett slag för sexköpslagen. Såklart.