Döm om min förvåning när jag på morgonen läser en DN Debatt-artikel signerad Madeleine Leijonhufvud och inser att hon har skrivit något vettigt. Även Leijonhufvud reagerar mot barnpornografilagen som förbjuder innehav av manga. Det säger något om hur perverst korkad lagen är när en av landets främsta sexmoralistiska statsfeminister protesterar. Sverige har förbjudit en hel kulturform.
I Gomorron Sverige satt Rädda Barnen-psykologen Olof Risberg och försökte argumentera för att tecknade manga-bilder bidrar till en sexualisering av barn i samhället och att Sverige måste ha ”en absolut nolltolerans”. Risberg vill förbjuda en hel kulturform med motiveringen att den är ”onödig”. På frågan om inte denna hållning även borde resultera i förbud mot texter som skildrar barn i sexuella situationer blir han svaret skyldig. Tänkte inte på det?
Ett grundläggande problem med barnpornografilagstiftningen är det från första stund skeva perspektivet. Lagen finns, som Leijonhufvud påpekat, i avdelningen brott mot allmän ordning. Det är i praktiken ett brott mot staten. Att skildra ett barn i sexuella situationer blir således, perverst nog, ett brott mot en samhällelig moraluppfattning. Givet detta är det inte så förvånande att även tecknade bilder, som inte drabbar något enskilt barn, kan anses vara en kränkning mot barn ”i allmänhet”. Barnpornografilagen har ett kollektivt perspektiv och värnar därför inte enskilda individer. Detta måste ändras.
Det som är glädjande i denna soppa är att Piratpartiet som enda parti har tagit ställning mot att förbjuda tecknade skildringar. Därtill har kulturskribenter och Seriefrämjandet reagerat. Och Per Hagwall från Brommamoderaterna är orädd som få.
Det är anmärkningsvärt att organisationer som satt som mål att hjälpa och skydda barn kan göra dem en sådan otjänst genom att moralisera och kapsla in barnen i en Disneyvärld till vilken verkligheten inte når förrän barnen fyller 18. Jag tror inte på att skydda barnen från deras egen nyfikenhet, jag tror inte på att skydda dem från verkligheten. Det är i praktiken detta Rädda Barnen och Ecpat vill göra, med barnporrvapnet som redskap.
Jag har tidigare föreslagit en bättre barnporrlag som tillåter innehav men förbjuder spridning för kommersiella syften. Självfallet bör förbudet mot tecknade skildringar av barn i nakna och sexuella poser tas bort helt. Det räcker emellertid inte att debattörer, bloggare och enstaka modiga politiker kräver en lagändring. Förändringen måste komma från riksdagens ledamöter eller regeringen. Vilket känns osannolikt just nu.
Om lolicon är en kulturform, då är jag banne mig en barbar, som frånsäger mig allt ansvar till detta korrupta och dekadenta samhälle ifall det tillåter denna ondska att sprida sig.
Fast vad som äcklar mig mer än pedofiler och barnpornografer är dessa nyttiga idioter och femtekolonnare som känner sig nödgade att försvara dessa parasiter i "humanitetens" och "yttrandefrihetens" namn. Gör det möjligt för polisen att attackera dem hemsidor och företag som sprider denna ondska, och inför medicinsk kastrering och livstids straffarbete för sexbrottslingar. Blottare idag – våldtäktsman imorgon!
PS. ALLA brott räknas som brott mot staten – åklagarna representerar staten, inte brottsoffren.
Intressant att någon vågar ta upp frågor som de riskerar att bli brännmärkta för. Att stifta lagar som enbart bygger på moral är bisarrt.
Att lägga samhälleliga resurser på att jaga innehavare av lolicon-manga borde vara straffbart i sig. På det sättet minskar man resurserna som annars skulle kunnat användas för att jaga förövare och verkligen skapa en tryggare värld för våra barn.
Det finns heller ingen koppling mellan konsumtion av barnporr (tecknad eller verklig) och verkliga angrepp på barn. Vi kan tro att kopplingen finns, det borde ju vara så, men beteendevetenskapen har trots idogt letande inte hittat den.
Piratpartiet började visst vela i frågan. Eller vela och vela, de gjorde en kovändning.
/B