I dag var det feministspecial i DN Söndag. Efter att ha gett uppslag på uppslag åt vänsterextremisten Andreas Malm tyckte nog DN att det var dags för lite genusperspektiv på tillvaron också, som fin sans och balans. Följdaktligen frågas fyra feminister ut, alla med en egen etikettering av ”sin” feminism. Vi får se en socialdemokratisk feminist, en genusfeminist, en feminist ”med postkolonialt samvete”. Och så Anders Borg.

Borg framstår som den mest otippade i den feministiska kvartett som DN valt att intervjua. Stolt poserande med feministen Simone de Beauvoirs bok Det andra könet (som nog ingen borgerlig finansminister tagit i förut) säger Borg att bristen på jämställdhet är ”ett av Sveriges och Europas största problem”. Så ser alltså den förment borgerlige finansministerns bild av verkligheten ut. Gudrun Schyman och Margareta Winberg måste applådera i tysthet någonstans. Självfallet försvarar Borg, som de allra flesta feminister, sexköpslagen och ser strukturella skillnader mellan könen som mycket viktiga.

Det som utmärker många feminister är rädslan att bli betraktad som en del av en enhetlig grupp som delar samma ideologi. Feminismen är ett mål sägs det, inte en politisk ideologi. Om denna rädsla beror på att radikala feminister gör bort sig själva titt som tätt och därmed drar ett löjets skimmer över andra feminister ska jag låta vara osagt. Det är ändå fascinerande att ena stunden se feministers upprördhet över att bli inplacerade i ett fack och i den andra bevittna deras utbrott mot ”mäns våld mot kvinnor”, ”mäns kostnader i samhället” och så vidare. Är män en homogen grupp utan inbördes skillnader…? Strukturella förklaringsmodeller är generaliserande till sin natur och feminister har ofta kollektivistiska förhållningssätt till tillvaron, något som inte direkt inbjuder till att beakta enskilda avvikelser eller ens sådant som inte passar in i den stora genusanalysen. Att som Hanna Fridén beskylla politiska motdebattörer för ”sensationsjournalistik i stället för fakta” är ett tecken på osäkerhet, vilket i sig är lite förbryllande. Om man påstår sig sitta på fakta, borde varje motdebattör vara ett nöje att möta.

En sista notering: Hanna Fridéns argument för sexköpslagen är lite underhållande. Dels tror hon att den minskar trafficking (vilket det inte finns några empiriska bevis för, det finns inte ens några klara kausala samband mellan sexköpslagen och minskad prostitution om man får tro Socialstyrelsen), dels säger hon att hon inte skulle vilja bli föreslagen att prostituera sig om hon någon gång blev arbetslös. Hur var det nu med den sakliga argumentationen? Sexköpslagen är bara nio år gammal. Menar Fridén att sexarbete fanns på Arbetsförmedlingens platsbank före 1999? Om man sitter på fakta måste man nog göra lite bättre ifrån sig än så här…