”Vänsterpolitik har alltid handlat om uppoffringar och bördor för andra. Det ska göra ont, och gör det inte ont är det fel. Lösningar som inte svider i skinnet på folk är lika med lättsinne.”

Thomas Gür gör en viktig poäng i dagens SvD när han filosoferar kring socialisternas ständiga strävan efter att lägga bördor på människor, att tvinga dem till uppoffringar. Man kan säga att socialismen i och med detta har en del gemensamt med religionen, som också den handlar om individens uppoffringar för någonting ”större”.

För vänsterrörelser är ofta kampen överordnad allt annat. Det är demonstrationen, marschen, aktionen, som ger anhängarna mening och känsla av att göra något viktigt – inte nödvändigtvis vad kampen slutligen resulterar i. Häri ligger förklaringen till varför vänstergrupper ofta lyckas samla så många demonstranter. Medan individualistiska liberaler som undertecknad mest känner obehag av att vistas i stora folkmassor som skriker i kör och viftar med flaggor, njuter vänstermänniskors hjärtan av det taktfasta skränandet.

Kanske är det inte så konstigt att dessa människor anser att individen ska tvingas till underkastelse. Typexemplet är förstås klimatfrågan, som vänstern har lyckats kidnappa på ett skickligt sätt. Det är få högerpolitiker och -debattörer som har vågat erbjuda frihetliga alternativ. I stället har debatten handlat om vem som kan skrika ut vänsterns budskap högst.

Men precis som Gür påpekar handlar det inte om något självplågeri utan om att plåga andra, att tvinga andra att dansa efter den röda pipan. Råkar du tillhöra ”fel” samhällsklass kan det bli riktigt illa. Det paradoxala i detta är att vänstern gång på gång lyckas få ut budskapet att det är liberaler som är egoistiska när det i själva verket är precis tvärtom. Det är vänsterpolitiken som vill tvinga dig och mig att dansa efter en viss pipa, det är vänsterpolitiken som inte tar hänsyn till vilka åsikter, krav eller behov vi som individer har. Vänstern vill tvinga ett fåtal människors vilja på alla.
Tove Fraurud uttryckte det ganska tydligt när hon var ordförande för Ung vänster: ”Att bli socialist är att säga till sig själv: vi kan. Vi kan besluta över allt från cykelställ till ekonomiska system”. Det är synd att det ska tvingas på oss andra, bara.