Hur ser framtiden för svensk public service? Frågan är uppe till debatt sedan regeringen lagt sin proposition till riksdagen om public service för perioden 2026-2033. Den som hoppades på ett ”smalare men vassare” public service måste vara besvikna.
Kanske lutar det åt en sammanslagning av public servicebolagen på lite sikt. I övrigt är det väldigt lite nytt under solen här. Några rejäla förändringar står inte på agendan. I stället för smalare får bolagen ett bredare uppdrag.
I vanlig ordning har det blivit gräl om finansieringen. 3,4 miljarder ska bort på fyra år klagar SR:s vd Cilla Benkö och påstår att det motsvarar uppemot 400 tjänster. Sanningen är att public service får 82 miljarder under dessa åtta år. Även oppositionen klagar över pengarna. Men det är en stabil finansiering, och om public servicebolagen inte klarar sig på tio miljarder årligen är det dags att se över sina prioriteringar.
Många har flugit i taket över de föreslagna förändringarna och kräver allt från ett avskaffat public service till mycket mer pengar. Men då hade man från första början helt orealistiska förväntningar. Det fanns aldrig på kartan att Tidöregeringen skulle slakta public service eller fördubbla budgeten.
Enstaka ledamöter har säkert uttryckt behovet av reformer som gör att public service fokuserar på grunduppdraget, blir mindre kommersiella och därmed ”tråkigare”. Men de breda penseldragen visar tvärtom på större bredd. Här ingår ett tydligt beredskapsuppdrag, vilket är logiskt givet utvecklingen i vår omvärld. Det är också uppenbart att regeringen vill säkra SVT:s underhållningsuppdrag och inte verkar ha några synpunkter på vad UR sysslar med.
För den enskilde skattebetalaren finns förstås en relevant fråga här: vad får vi då för pengarna? För all del en hel del bra dokumentärer, bitvis hygglig nyhetsbevakning av journalister som Bengt Norborg och Elin Jönsson och traditionstunga program som julkalendern och Kalle Anka på julafton, något som samlar hela nationen i en tid när alla annars sitter bakom sina serier på olika streamingplattformar.
Men vi får också Melodifestivalen, som undertecknad i det närmaste föraktar, Gift vid första ögonkastet, massor av olika lekprogram och undermålig nyhetsbevakning. Ja, saker är sällan svartvita. Ty i public service ryms allt från (numera nedlagda) Kinapodden i Sveriges Radio, Uppdrag granskning, Dox och en hel del bra drama till politiskt färgade barnprogram, politisk aktivism och massor av undermålig och ideologiskt färgad så kallad humor.
Public service kan andas ut. 82 miljarder kronor är utlovade, och några radikala nedskärningar behövs inte vad bolagens vd:ar än hävdar. Det är en besvikelse för alla som hoppades på någon sorts förändring, men samtidigt realistiskt utifrån förutsättningarna. Cilla Benkö kan inte annat än medge att de får en stabilare och mer förutsägbar finansiering än alla kommersiella bolag.
En alternativ väg hade förstås varit att helt enkelt privatisera alltsammans och låta kanalerna vara öppna med sin politiska tillhörighet. Möjligen hade detta öppnat upp för fler aktörer och vara den största medierevolutionen i Sverige sedan Jan Stenbecks tid. Dit lär vi emellertid aldrig nå.
Andra sidan av myntet är att det finns en poäng i att erbjuda något som alla kan ta del av, oavsett om det handlar om viktig krisinformation till befolkningen eller traditionstunga program som samlar nationen vid viktiga högtider. Public service är inte den där lägerelden det en gång var, utkonkurrerat av kommersiella kanaler och streamingtjänster, men en skärva finns kvar. Den kanske det inte är så dumt att värna. Synd bara att vi får så mycket annat på köpet.
”Skrivningen om att public service ska ”spegla den variation som finns i befolkningen” skrivs om och tunnas ut. Det hela påmminer inte så lite om Trumps korståg mot DEI-program, som innebär satsningar för mångfald, rättvisa och inkludering.”
Aftonbladets har fått ihop en text som går ut på att allt är SD:s fel. Jimmie Åkesson har fått som han vill. Här räknas alla dom gamla vanliga ingredienserna upp. Om man bortser från Putin som faktiskt inte nömns med ett ord.
”Förslaget har redan väckt stark kritik från både den politiska oppositionen och från public serviceföretagen. Främst för att det tillförs för lite pengar för att uppfylla de uttalade uppdragen.”
Eller med andra ord, vänstern surar för att det blir för lite vänster-program och public service-ledningen vill ha mer pengar för att göra dom. Som vanligt kan man säga. Kanske är det därför man sparar Putin-kortet tills senare?
https://www.aftonbladet.se/ledare/a/EyenPA/tidopartiernas-nya-public-service-lag-p3-hotas-av-nedlaggning
Jag är förvånad över att det fortfarande finns människor som tittar på skiten som SVT sprider, som vi dessutom tvingas betala för. Rena kommunistfasonerna enligt min mening. Men vad annat kan man förvänta sig med de genomusla politiker vi begåvats med? All makt utgår från folket, är en devis som har föga med verkligheten att göra.
Hur många tittar eller lyssnar på SvT och SR idag? Jag brukar kolla på Rapport för att veta vad vänstersidan tycker. Sen kollar vi mest på filmer och serier. SvT har ju en del som är sevärt. I övrigt så måste man ju kolla på ett antal andra media för att få veta vad som händer. 10 miljarder om året till public service, är det för mycket? Tja det beror på vad man jämför med. Trots allt går ju de mesta skattepengarna till vettiga saker. Att några procent går till sånt man inte gillar, det får man leva med.
Det är frågan. Vissa program är galet populära, det vet vi. Men sådana som förr om åren samlade en stor publik, likt Rapport, föreställer jag mig har ganska få tittare i dag och en väldigt hög medelålder bland dessa tittare.
Jag kan hålla med Arne om att det är alldeles för få solskenshistorier från Nordkorea. Förmodligen för att det inte finns några. Men det bör inte ställa några hinder.
Samma gamla vanliga hjulspår kan man väl säga?
Jönsson tar sig en titt på media och ger oss sin take
https://www.youtube.com/watch?v=e-BHFq2ZFuo
Konceptet med en skattefinansierad Public service anser jag vara bra. Både brett och smalt utbud utan reklamavbrott är guld. Det vore förkastligt om till exempel ”På spåret” skulle sändas i TV4.
Däremot är nyhetsrapporteringen under all kritik och alldeles för mycket multikultifixerad.
Dessvärre. Sverige går år h-lvete. Kristersson är långt borta i dimman efter att pojkdrömmen gått i uppfyllelse. Duckar allt, har i princip redan inlett sin pensionärtillvaro. Frun kvar i prästkrage fast i kyrkokaffe med dopp och dreglande pensionärer. Medans poolskötaren/kocken Julio väntar vid villan vid den där ön i Grekland.