Som jag konstaterade i går blev Europaparlamentsvalet extremisternas val runt om i Europa, även i Sverige där Fi vann ett mandat och SD två. Ett annat tydligt resultat av valet är att de mest EU-positiva krafterna, Folkpartiet och Moderaterna, gick bakåt.
Både FP och M drev EU-positiva kampanjer. Men utan att berätta särskilt mycket om varför de är positiva. Folkpartisterna lät oss veta att de säger ”ja till Europa” och att Marit Paulsen är ”rätt tant för jobbet”. Det var oklart vilket Europa de vill ha och vilket jobb den där tanten avsåg att göra. Moderaterna var lika vaga. De sa sig ”tro på Europa”, kort och gott.
Innehållslösa budskap helt utan substans bet uppenbarligen inte den här gången. Och det i sig är något gott, om vi ska anstränga oss för att se något positivt i gårdagens katastrofala valresultat.
Sverigedemokraternas framgång är i hög grad de traditionella EU-vänliga partiernas verk. Socialdemokraterna, Folkpartiet, Moderaterna och i viss mån Kristdemokraterna har alla ignorerat den oro och den skepticism som många väljare känner inför ett alltmer överstatligt och odemokratiskt EU. Vänsterpartiet och Miljöpartiet har i praktiken övergett sin EU-kritik eftersom de insett att EU öppnar upp för finfina möjligheter att reglera och förbjuda sådant de inte lyckats komma åt på det nationella planet.
Nationalistiska och vänsterextrema partiers frammarsch är en direkt effekt av frånvaron av en relevant EU-kritik från etablissemangets partier. Många väljare känner att partierna går i otakt med verkligheten när de avfärdar all EU-kritik som extremism. Att förstrött hävda att EU ”ska göra mindre men göra det bättre” duger inte på långa vägar.
Ukips Nigel Farage har förutspådde själv denna händelseutveckling för flera år sedan. När människor fråntas möjligheten att påverka sin framtid, när demokratin flyttar från folkvalda parlament till slutna rum som inte ens parlamentarikerna har tillgång till och när människors oro inte tas på allvar, kommer förr eller senare en motreaktion. Den har nu kommit. Med besked.
Det behövs en EU-kritik. En frihetlig sådan. Den kritiken kommer tyvärr inte att komma från vare sig Sverigedemokraterna, Front National eller Dansk Folkeparti. Det är sannolikt fem tunga år som väntar.
Läs även:
HAX
Stor humor! Tänk dig en debatt mellan denne man och Soraya Postmodernist. Kan bli episkt!
http://www.youtube.com/watch?v=bypLwI5AQvY
Snömos, Hans!
Är det inte våra kära skattefinansierade akademier och det obligatoriska skolväsendet som krattat manegen för folkhemspopulisterna i SD och statsfeministerna i FI?
Det behövs en Sverige-kritik. En frihetlig, secessionistisk sådan.
Fnordspotter: Underhållningsvåld! 🙂
Jag röstade på SVP. Alltså för ett totalt uträde ur eu.
Sverige ska vara SVENSKT!
/Marita Ahl från K-holm
Sverigedemokraterna är byggt kring en ändrad riktning i immigrations- och kulturfrågan. Jag ser inte att de nödvändigtvis behöver vara socialliberala utan kan anamma ett frihetligt perspektiv. Ta till exempel det mångkulturkritiska Frihetspartiet (PVV) i Holland. Det som behövs är krafter som ändrar riktning på partiet (Sverigedemokraterna). Varför inte utmana Sverigedemokraterna om att stöpa om partiet? Eller starta ett riktigt liberalt mångkulturkritiskt parti, likt Frihetspartiet i Holland?
Sedan är väl partierna FN och DPP inte frihetliga men inte är de vänster, snarare höger? Det tidigare tenderar att ta ett höger- eller vänsterperspektiv beroende på landets situation och det senare stödjer liberalkonservativa krafter.
Summa summarum: kanske Frihetspartiet är en frihetlig EU-kritik som passar en frihetlig liberal? Du borde hålla ett öga på dem, Hans.
// Magne
I regionernas Europa där gamla imperialistiska makters gränsdragningar tappar betydelse, är det mångmiljoner som gör allt för att komma bort från staten:
http://hd.se/kultur/blogg/wp-content/uploads/2013/07/speratism.png
@ Magne
Ja enkultur istället för mångkultur och göra andras rörlighet till sin angelägenhet är jätteliberalt.
http://www.mises.se/2013/03/14/staten-ar-nationens-fiende/
Är inte SD:s överideologi statsnationalism snarare än kulturnationalism, eftersom de är främsta förespråkarna för dogmen "ett folk, en historia, ett språk, ett land" och inte kan respektera eller acceptera en nationell mångfald inom staten?
Den monokulturella svenska stat de vill skapa, har aldrig existerat.
Så sent som för 100 år sedan, kunde en sydskånsk och nordsmåländsk bonde knappt göra sig förstådd.
"Den monokulturella svenska stat de vill skapa, har aldrig existerat."
Ytterligare ett naivt exempel. Det är skillnad på vilka som invandrar. Invandrar en eritrean till Etiopien eller till Tchad har de en snarlik kultur och förhållningssätt. Däremot om denna eritrean förflyttar sig till Sverige blir skillnaden stor. Denna typ av invandring har inte Sverige haft förrän 1970-talet. Förstår du komplikationerna här?
Vi går vidare och undersöker området: om tyskar, finländare, danskar, bulgarer, italienare kommer till Sverige är kulturen snarlik. Förstår du hur jag menar?
Arbetsmoral är heller inte somaliers eller romers starka sida. T.ex. har Nigel Farage sagt: "Vi vill ha kvalité inte kvantité". Precis så vill jag ha det. Och du får gärna starta ett liberalt frihetligt parti som är EU-kritiskt och förespråkar en kvalitativ invandringspolitik. Annars har vi SD där som utgör ett enda hopp för en stat som kommer ha skyhög arbetslöshet (för närvarande > 8 %), mer upplopp som i Husby och än mer sämre skolresultat. Du tycks snarare vara tafatt och vill inte se några problem alls. Du sjunger hela vägen till förfallet!
// Magne
Dom högerkonservativa dom nyliberala och kommunismen har bäddat för nazisvinen.
Den här gången också.
Micke:
Vad producerade nazis för typ av vin menar du?
Riesling eller Gewürztraminer?