Det upplevda hotet från nazismen blev ett omdebatterat ämne under valåret. Nordiska motståndsrörelsens närvaro i Almedalen och yttrandefrihetens gränser diskuterades flitigt. Det är i grunden relevanta ämnen att lyfta till debatt.

Däremot har alla 30-talsparalleller och överdrivna hotbilder från vad som i realiteten är några hundra aktiva nazister fått perspektiven att skena iväg. Årets val utmålades flitigt som ett ödesval och tidvis var det som om väljarna ställdes inför två alternativ: rösta vänster eller se på när koncentrationslägren byggs.

I Sveriges Radios podd Det politiska spelet diskuterades häromdagen rädslan för växande nazism i årets valrörelse. Det konstaterades att det inte gick särskilt bra för NMR. De samlade runt tvåtusen röster i riksdagsvalet. Men, tillades det, om man adderar rösterna för Alternativ för Sverige och Medborgerlig Samling nås ungefär samma andelstal som när de svenska nazisterna på 30-talet gjorde sitt bästa val, motsvarande 0,5-0,7 procent.

Så här lät det:

Det är ju ändå så att det här med att vara nazist är lite bortgjort i historien. Men att vara rasist och främlingsfientlig och xenofob på olika vis har ju vuxit under senare år. Igen. Åtminstone i organiserad form. […] Då kan man ju se AfS som ett exempel på det, man kan se Medborgerlig Samling, tycker jag, till stor del också som ett exempel på det. Och lägger man ihop valresultaten för alla dem, då närmar man ju sig den i och för sig blygsamma storleksordning som de här furugårdarna och lindholmarna hade på 30-talet. Alltså nazisterna.  

Att höra detta i Sveriges Radio är ingen skräll. Så här resonerar sannolikt de flesta anställda på public service. Men att det skulle vara Tomas Ramberg som vädrar detta resonemang öppet var en överraskning. Jag har länge betraktat honom som en seriös journalist som gör rimliga politiska analyser.

Noteras bör att det som sades inte var ett misstag i stunden. Ramberg fortsätter nämligen sin tanke genom att konstatera att det är ”rätt mycket folk” som har röstat på NMR, AfS, MED och ”alla de här grupperna”. När programledaren Henrik Torehammar försöker problematisera det hela genom att ifrågasätta om man verkligen kan göra en dylik jämförelse backar Fredrik Furtenbach upp Ramberg genom att kalla partierna för en ”polerad främlingsfientlighet”.

Jag valde att lägga min röst på Medborgerlig Samling i årets val och känner över huvud taget inte igen mig i Tomas Rambergs utgångspunkt. Vare sig i mina egna värderingar eller i de personer jag känner till som antingen är aktiva eller bara stöttar partiet på andra sätt.

Mitt intryck är att det handlar om människor som skulle kunna beskrivas som tämligen allmänborgerliga, någonstans mellan Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna.

Att svensk media lider av svår nazismtourettes är inget nytt. I Sveriges Radio fick vi nyss en påminnelse om hur fel den kan leda.

Att på något sätt försöka koppla MED till svensk nazism är fult och illvilligt, men framför allt är det fullständigt obegåvat. Viljan att betala för detta spektakel nådde just nya bottennivåer.

Vet hut, Sveriges Radio.

Tidigare bloggat:
Jo, public service är vänster mest hela tiden