Vi är nu inne i valrörelsens sista dagar. På söndag går Sverige till val. Många har redan förtidsröstat, men av tradition brukar jag alltid rösta på valdagen. Så blir det även i år. Men på vad?

Jag brukar inte offentliggöra hur jag röstar. I år tänkte jag emellertid föra ett publikt men kortfattat resonemang om de olika alternativen för att slutligen landa i ett beslut.

Ta det för vad det är. En samling tankar. För rättvisans skull finns även partier jag över huvud taget inte övervägt med.

Socialdemokraterna
Stefan Löfvens parti är ett av få partier som jag aldrig under några som helst omständigheter skulle kunna tänka mig att rösta på till riksdagen. Maktfullkomligheten. Skamlösheten. Symbiosen med de ”opolitiska” fackförbunden. Tron på den egna förträffligheten och, inte minst, övertygelsen om att partiet har rätt till den politiska makten gör Socialdemokraterna till ett parti som jag som demokrat måste bekämpa, aldrig stödja.

Miljöpartiet 
Det var en gång ett parti som faktiskt stod för en del bra saker. Miljöpartiet slogs mot massövervakningen för tio år sedan. Partiet har haft en del bra ledamöter, inte minst i EU. Men väl vid maktens grytor försvann alla liberala spår. MP gav upp allt för att få sitta i regeringen och lät tossigheten få fritt spelrum i såväl migrationspolitiken som miljöpolitiken.

Vänsterpartiet
Ett parti vars kommunistiska rötter inte gått ur är förstås inget alternativ. Partiets företrädare har ständigt svårt med den demokratiska trovärdigheten. Vilket kanske inte är så konstigt när V bland annat vill avskaffa den privata äganderätten och är det enda partiet i riksdagen som stött både Hitler och Stalin. Samtidigt.

Feministiskt initiativ
Skämtare där.

Centerpartiet
Jag har faktiskt röstat på Centern en gång. Det var på den tiden då Alliansen var på väg att ordna ett maktskifte och C framstod som den rimligaste liberala rösten i det gänget. Maud Olofsson sade bestämt att Centern var ett borgerligt parti och slog därmed sossarnas drömmar om ett nytt samarbete i spillror.

De senaste åren har dock C snarare varit en garant för en fortsatt socialdemokratisk regering. Partiets migrationspolitik och hokuspokus-inställning till integration och arbetsmarknadspolitik det omöjligt att rösta på C.

Liberalerna
Partiet som påstår att det är vad det heter har väldigt få liberala drag kvar. Där finns egentligen bara… Jan Björklund. Och skolfrågan, förstås. För den som tror på frihet på allvar har det gamla folkpartiet egentligen aldrig varit ett rimligt alternativ.

Nya Moderaterna 
Instinktivt är Moderaterna min politiska hemvist. Ett liberalkonservativt parti som vill se skattesänkningar, ökat individuellt ansvar och ett i allmänhet friare samhälle. Men att jag trots detta aldrig har röstat på partiet till riksdagen säger ändå något.

Under de senaste åren har M kämpat för att begrava arvet efter Reinfeldt, men förtroendeskadan kommer ta tid att läka. Många som egentligen sympatiserar med partiet i grunden vinns inte tillbaka så lätt. Det är lite som känslorna efter otrohet. Har man en gång fått veta att man inte är önskvärd, varför gå tillbaka?

Kristdemokraterna 
Jag ser i mina flöden hur kristdemokrater beskriver sitt parti som landets enda konservativa frihetliga parti. I grunden är KD dock ett moralistiskt skräpparti som vill förbjuda allt som är roligare än lättöl. Det finns enstaka frågor där KD tycker rätt – partiets motstånd mot genusflummet är uppfriskande och motståndet mot kvoterad föräldraförsäkring kompakt. Men KD är inte ett frihetligt parti.

En del kommer stödrösta på Ebba Busch Thor för att hjälpa fram en alliansregering. Det kan jag ha förståelse för i valet mellan flera onda ting. Men det har under den gångna mandatperioden varit rätt svårt att hitta ett existensberättigande för KD.

Sverigedemokraterna
Få partier har haft en så bekväm mandatperiod som SD. Alliansens ständiga självmål har drivit väljarna i Jimmie Åkessons famn utan att han behövt göra någonting annat än att säga självklarheter. Men nu när utfrågningarna och debatterna avlöser varandra framstår Åkesson som ett fotbollslag som motståndarna läst sönder. Däremot verkar SD ändå dra gott om publik på sina torgmöten.

Ilskan i landet växer och för många blir en röst på SD det enda sättet att visa sin frustration på. Jag har full respekt för det. Precis som förra valet är detta val i mångt och mycket ett pungsparksval – ett val som handlar om att sparka etablissemanget där det gör som mest ont. Mitt största problem med SD är inte vad partiet stod för 1988 utan att det är lite för mycket av ett förbudsparti.

Medborgerlig Samling
MED är det där liberalkonservativa partiet som Moderaterna borde vara. Det står stadigt ideologiskt och verkar ha alltfler rimliga företrädare. Partiet vill se en strikt migrationspolitik med asylstopp nu och ett eget kvotsystem på sikt, kraftigt sänkta skatter, rensa i myndighetsträsket och partiledaren själv är öppen för en avkriminalisering av narkotika.

Däremot kanske MED är ett lite för ”vekt” eller ”snällt” alternativ för den som vill protestera mot etablissemanget.

Alternativ för Sverige
AfS har en del sunda idéer vad gäller politisk transparens, demokrati, presstöd, kriminalpolitik och EU. Det har dock förvånat mig lite att se liberaler och libertarianer uttala stöd för AfS eftersom programmet snarare är nationalkonservativt.

Jag tolkar det som att AfS blivit alternativet för den som 1) prioriterar invandringspolitiken före allt annat och 2) tycker att SD blivit så stora och folkliga att de tappat sin roll som outsider. Och visst, är det ett riktigt antietablissemangsparti man är ute efter i vallokalen är det svårt att hitta något mer passande än AfS.

Klassiskt liberala partiet
Jag röstade på KLP 2010 och har inte ångrat det ett dugg. Det finns inget fel i att välja ett parti vars åsikter överensstämmer med ens egna, hur litet detta parti än är. KLP brukar vara ett sådant parti för min del. Men att stödja ett parti som lockar drygt tusen väljare känns i slutändan som ett rätt hopplöst sätt att påverka.

SÅ I SLUTÄNDAN…
Efter att ha vridit och vänt på de olika alternativen, funderat över protest- och taktikröster och sökt efter ett parti som faktiskt tycker som jag i största möjliga utsträckning, har jag landat i att rösta med hjärtat denna gång. På ett parti som delar mina åsikter, helt enkelt, och som därtill har en god tillväxtpotential.

Jag har letat och letat efter tongivande frågor där jag är genuint oense med partiet i fråga, men det har varit svårt. Det är i sig ett gott tecken.

Därför faller rösten på Medborgerlig Samling denna gång.