Under hela den utdragna regeringsbildningsprocessen återkom den av folket avsatte och av riksdagen bortröstade statsministern Stefan Löfven ofta till att han ville se en blocköverskridande lösning ”för demokratins skull”. Demokratin måste, som han uttryckte det, leverera. Annars kommer folk rösta fel. Löfven fick till slut som han ville. Det blev en blocköverskridande överenskommelse. Med helt vansinniga prioriteringar, kan tilläggas.

Så är demokratin räddad nu, då? Den som för sig med sådana anspråk har onekligen en del att leverera. Klart är att Löfven och hans samarbetspartier tycker sig stå upp för något genuint gott, mot ondskan. Såsom i Sverige så ock i Europa. Ty retoriken inför det kommande EU-valet är densamma. Vänsterliberaler och socialister går nu armkrok mot ”högerextremismen” och stämplar all kritik som uttryck för extremism.

I Dagens industri skriver PM Nilsson, lite överraskande får jag medge, uppskattande om Nigel Farage och den EU-kritik han framfört i Europaparlamentet i många år. Farage har varit en frisk fläkt i parlamentet under lång tid, tagit debatten mot EU-fanatiker som Guy Verhofstadt och lyft det nationella perspektivet på demokratin. Det som federalisterna föraktar så öppet.

DN:s Per Svensson blir bekymrad över att PM Nilsson visar Farage uppskattning. Paralleller dras till Per Engdahl och vips är vi där igen. Kampen mot fascismen. Som om Ukip, Lega och Gyllene Gryning var av samma skrot och korn. Som om Brexit var ett uttryck för främlingsfientlighet och inte en sund kamp för självbestämmande. Som om varje uns av kritik mot maktöverföring från de nationella parlamenten till EU var en önskan om den moderna civilisationens fall.

För den som tror sig slåss för de goda värdena, det goda systemet och den goda saken, är det inte ett dugg konstigt att utmåla politiska motståndare som Hin Håle själv. Detta får nu även Moderaterna och Kristdemokraterna erfara när Socialdemokraterna och dess stödpartier dundrar loss, något som möjligen kan svetsa samman dessa partier med Sverigedemokraterna i ett slags brunanklagat utanförskap (dock troligen inte så länge Ulf Kristersson leder M).

I själva verket ligger det förstås mycket lite i dessa anklagelser, men det väsentliga är att många vänsterliberaler och socialister tror på dem. Då blir de verkliga och kampen existentiell. Som tidigare påpekat tror de antagligen på fullt allvar att SD hotar demokratin. Utifrån denna övertygelse agerar de helt logiskt. De krokar arm för att bilda enad front, de försöker brunsmeta och fula ut alla som talar om SD-samarbete och de drar historiska paralleller till 30-talets Tyskland så ofta de bara kan.

Särskilt ädel är denna kamp däremot inte. Stefan Löfven vill inte rädda demokratin. Han vill säkra maktinnehavet för sitt parti. DN:s och Aftonbladets ledarskribenter vill inte rädda demokratin, de vill bevara status quo. De räds en maktförskjutning till alternativa medier respektive de nya politiska krafter som bryter sig loss från den gamla politiska vänster-höger-skalan. De är svåra att hantera för den som är uppväxt i ett endimensionellt tänkande med tydligt definierade konfliktlinjer som inte längre är lika relevanta.

EU-valrörelsen lär bli intressant. Det finns utifrån den rådande utvecklingen goda skäl att tro att den kommer bli den mest osakliga någonsin med fula påhopp, skrämselpropaganda av sällan skåda slag och ad hominem-argument. Människor ska skrämmas till att rösta på de gamla maktpartierna precis som de skulle skrämmas att rösta för euron. Då har ändå strömlinjeformningen av SD i EU-frågan gjort Jimmie Åkesson något svårare att angripa utifrån tesen att han vill ”isolera Sverige” genom att lämna unionen. Men det finns alltid Trump, Orbán och Salvini att dra till med.

Opinionsmätningar visar att såväl Liberalerna som Miljöpartiet och Feministiskt initiativ riskerar att åka ur Europaparlamentet. Månne kommer vi få se färre GAL-na partier från Sverige i parlamentet efter valet. Om dessa mätningar står sig kan vi räkna med ett alltmer upptrissat tonläge. Själva civilisationen står ju tydligen på spel.

Tidigare bloggat:
När mitten blev det nya extrema