För en EU-skeptiker har det inte varit lätt att välja parti i Europaparlamentsvalen. Hela borgerligheten har blivit fullständigt blind i sin vurm för EU och följt unionens minsta vink. Vilket jag beklagar.

På vänsterkanten övergav Miljöpartiet EU-motståndet när partiet insåg hur mysigt det var att kunna driva på för miljöregleringar och förbud på europeisk nivå. Vänsterpartiet följde samma väg. Kvar i riksdagen fanns bara ett EU-kritiskt parti: Sverigedemokraterna. Men nu tycks även SD:s motstånd vara på väg att rämna.

Partiet släpper nämligen frågan på EU-utträde. SD:s två parlamentariker kommer i stället driva frågan om reformering av EU i den kommande valrörelsen. ”För första gången finns en rejäl chans att reformera EU inifrån”, hävdar Peter Lundgren. I en intervju i Samtiden hävdar Jimmie Åkesson att partiet till följd av det låga stödet för ett omedelbart EU-utträde inte kommer driva den frågan för tillfället.

Kontentan av resonemanget från såväl Åkesson som partiets två Europaparlamentariker är att SD visserligen inte har ändrat åsikt om EU i sak, men att det är bättre att i dagsläget verka för en reformering av unionen och minska dess makt än att propagera för en folkomröstning om medlemskapet.

Jag begriper bakgrunden till det beslutet. Sverigedemokraternas inställning till EU har varit föremål för angrepp i snart sagt varje partiledardebatt i riksdagen. Alltid är det någon (och denna någon är inte sällan Jan Björklund) som lyfter frågan, och ofta dras paralleller till Putin, som anses tjäna på ett splittrat EU.

Jag kan förstå om SD är less på att ständigt behöva försvara sin EU-kritiska hållning i konstant motvind. Men politik ska inte alltid vara bekvämt, och när partiet nu lägger utträdeskravet på hyllan och säger att det inte längre ska driva det, innebär det ett första steg mot att acceptera det svenska EU-medlemskapet.

Miljöpartiets och Vänsterpartiets vandring från utträdespartier till försvarare av EU, eller i V:s fall åtminstone ett stillatigande accepterande, började på samma sätt. Om man inte driver en fråga blir det snart irrelevant att den står i partiprogrammet.

Kanske skulle man kunna likna EU-frågan vid den om monarkin. Vem har hört Socialdemokraterna i modern tid driva det partiet egentligen tycker, nämligen att Sverige borde införa republik? Partiet vet att det inte finns något folkligt stöd för den åsikten. Samma sak har SD insett om EU, och det kan noteras att Medborgerlig Samling har samma inställning (”reformera inifrån”).

EU-frågan är emellertid så mycket större och viktigare än om huruvida Sverige har en kung med ceremoniell funktion eller en president. Den utveckling som den europeiska gemenskapen har tagit under det snart kvartssekel som Sverige varit nettobetalande medlem förskräcker.

Liberaler har för vana att gå till val på parollen ”smalare men vassare”. Det börjar bli parodiskt nu, för EU har verkligen inte blivit någotdera. Tvärtom sväller EU som en Michelinman kopplad till en gaspump.

Jag kan respektera alla optimister där ute. Men jag tror inte att EU går att reformera inifrån. Systemet är riggat mot detta, den folkliga förankringen alldeles för svag och de länder som försöker protestera genom att gå sin egen väg kommer att straffas precis som EU vill straffa Storbritannien för dess beslut att lämna.

Föreställningen att EU kan reformeras inifrån bygger på en felaktig föreställning att EU är demokratiskt, transparent och påverkbart för den vanliga medborgaren. Ett politiskt elit- och prestigeprojekt som EU är inget av detta.

Som redan konstaterat går det att begripa att SD anpassar sig till övriga partier i EU-frågan. Det är säkert strategiskt klokt att göra så om man vill locka fler borgerliga och socialdemokratiska väljare. Men det är ytterst beklagligt att den sista EU-kritiska rösten i riksdagen nu ser ut att tystna.

Frågan är vilka den som vill att Sverige ska lämna EU ska rösta på i valet i maj.