Justitie- och migrationsminister Morgan Johansson har i debatt efter debatt i riksdagen skrutit med att antalet asylsökande som kommer till Sverige är det lägsta på tio år. Slutsatsen han vill förmedla är att problemet är löst.

Nyligen konstaterades i statsnära medier att coronakrisen och de mer eller mindre stängda gränserna runt om i Europa kan komma att halvera antalet till det lägsta på 20 år.

Samtidigt fortsätter den parlamentariska kommittén att arbeta fram förslag, där bland annat anhöriginvandring och rätt att söka asyl igen efter avslag ingår. Båda frågorna splittrar riksdagspartierna. Primärt Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet vill ha mer generösa regler för den som önskar ta hit sina anhöriga medan framför allt Moderaterna och Sverigedemokraterna önskar strama åt lagstiftningen.

Kommittén ska lägga sina förslag på en långsiktig svensk migrationspolitik den 15 augusti, så det är inte lång tid kvar. Än så länge har inget parti hoppat av, trots att det knorrades betänkligt från M och SD i början. Vi kan räkna med urvattnade slutförslag med ett och annat steg i rätt riktning (men sannolikt också det motsatta för att blidka MP, V och C.) En klassisk svensk kompromiss, helt enkelt, och knappast vare sig den långsiktighet eller stramhet som skulle krävas.

Även om det på regeringen låter som om migrationspolitiken inte är något värt att diskutera längre, att problemet med ett högt antal asylsökande är löst och att integrationen går snabbare än någonsin, är sanningen att dessa frågor är långt ifrån lösta. Vi har de facto inte ens sett de långsiktiga konsekvenserna av 2014 och 2015 års migrantvåg till Sverige.

Som en konsekvens av Corona räknar alla nu med en kraftigt stigande arbetslöshet, regeringen hoppas därför att resten av mandatperioden kommer handla om arbetslöshetsbekämpning, ekonomi och resurser till välfärden. Socialdemokraternas hemmaplan.

Integrationen kommer de emellertid inte undan. Sverige spås få 200 000 långtidsarbetslösa, och det är från grupper som redan befann sig långt från arbetsmarknaden och nu kommer få ännu svårare att ta sig in när enklare arbeten rationaliseras bort än mer.

Inte ens under glödande högkonjunktur lyckades nyanlända bli självförsörjande i särskilt hög grad. Exakt hur illa ställt det är kunde Entreprenörskapsforum nyligen visa i den studie som täcker åren 1990-2016. Den kris vi ser framför oss riskerar att göra utanförskapet permanent för många. Utvägen blir försörjningsstöd eller olika sorters sysselsättningar betalade av skattebetalarna. Händelsevis just så som det hela ”lösts” tidigare under flera decennier.

I Sverige har integration med tiden blivit en industri. Denna industri går i dag i lika eller större grad ut på att försörja människor i själva industrikomplexet än att faktiskt hjälpa folk till självförsörjning och autonomi. Det har blivit lite av ett självspelande piano, och incitamenten för industrin att avveckla sig själv genom exempelvis strypa tillförseln av nyanlända är givetvis begränsade. Tvärtom förutsätter systemet att det ständigt tillförs nya klienter. Vad ska alla ”integrationsstrateger” och ”samhällskommunikatörer” göra annars?

Således är det högst sannolikt att vi i ännu högre grad än tidigare kommer få se hur ordinära verksamheter används som integrationsåtgärder. Fenomenet är förstås inte nytt: vi känner alla till exemplen med personal inom äldreomsorgen som inte kan svenska, lärarvikarier som varken behärskar ämnet eller språket och nya fantasifulla sysselsättningsåtgärder för att flytta utrikesfödda från arbetslöshetsstatistiken till gruppen som, per svensk definition, är sysselsatta och därmed ”integrerade”.

Integrationsindustrin kan få nytt bränsle av coronakrisen. När många jobb rationaliseras bort kommer nyanlända behövas slussas någon annanstans. I ett väldigt tidstypiskt inslag i statsradion för en tid sedan förklarade en debattör den låga självförsörjningsgraden bland utrikesfödda med att svensk arbetsmarknad behöver anpassas till de nyanlända. Inte tvärtom. Det var lite oklart hur arbetsmarknaden ska förmås skrika efter analfabeter och personer utan efterfrågad yrkeskompetens, men det kanske klarnar i någon framtida statlig utredning.

Om en hammare är det enda man har blir allt en spik. I integrationsstaten blir allt en integrationsåtgärd.

Tidigare bloggat:
Kompetensregnet som blev en kostnadsbomb
Integrationsindustrin