Sverige har blivit rikare och rikare. Svenska folket har fått det allt bättre ställt. Ekonomiskt, inom i stort sett alla grupper, har ekonomin bara vuxit under efterkrigstiden.

Vi som föddes under denna ekonomiskt expansiva tid har egentligen aldrig behövt fundera över risken att vi skulle gå mot permanent sämre tider. Sådana föreställningar har känts avlägsna. Lågkonjunkturer kommer, naturligtvis. Tillfälliga kriser också, visst. Men att samhällsutvecklingen skulle föra oss in i betydligt sämre tider? Nej.

Vi har således inte behövt tänka på att spara vatten. Vi har inte behövt bekymra oss om vad det kostar att köra en tvättmaskin när vi behagar. Många har knappt ens tittat på prislappen när de handlat dagligvaror.

De extrema elpriserna och de skenande matpriserna har emellertid fått allt fler att se över sin konsumtion. I grunden är detta faktiskt sunt. Man måste inte vara miljöpartist för att se det rimliga i att komma bort från ett vettlöst slöseri.

Samtidigt som en mer knaper vardag är en verklighet för många och uppmärksammas mycket i mediernas just nu, får vi inte glömma att vi har en ganska stor del av befolkningen, primärt i storstäderna, som fortsatt har det väldigt bra ställt och som inte berörs nämnvärt av vare sig matpriser eller inflation.

Jag återkommer ofta till Michael Hopfs resonemang:

”Tuffa tider skapar starka män, starka män skapar goda tider, goda tider skapar svaga män och svaga män skapar tuffa tider.”

Verkligheten är naturligtvis mer komplex än så, men jag är likväl övertygad om att det ligger något i ovanstående citat. Vi förslappas och blir dekadenta av goda tider, vi tar både vår levnadsstandard och varandra för givna. Vi börjar fokusera på fel saker och glömmer vad som möjliggjort dessa goda tider till att börja med. Vi tror att vi ”har råd” med meningslösa och vansinniga investeringar på samhällsnivå, såväl massinvandring från kulturellt främmande stater som vindkraftsparker och jämställdhetsmyndigheter.

Vi ser inte stegen med vilka vi vandrar rakt in i de tuffa tiderna. Och vips, är vi där. Övergången är alltid smärtsam. För många kommer det bli en chock att både få sämre hushållsekonomi och behöva oroa sig för att tonårsbarnen ska bli skjutna när de är i gallerian. Kanske kommer inte ens en kväll framför Netflix eller Allsång på Skansen räcka för att få folk på andra tankar.

På ett plan kan jag tycka att detta blir ett välkommet uppvaknande. Om det nu blir det. Nu menar jag inte att svenska folket borde tvingas genomgå något slags moraliskt reningsbad för att sona sina synder och sedan bygga upp landet igen. Även om det i någon mening är vad som skulle behöva ske.

Däremot tror jag att prövande tider, som vi sannolikt står inför, kan vara nyttigt för ett alltmer dekadent folk. Om det lär oss att prioritera det viktiga framför trams. Om det får människor att vakna upp och lära av misstagen. Om det leder till långsiktig förändring.

Lär vi oss ingenting är det naturligtvis meningslöst. Men då finns det å andra sidan inte så mycket en kris kan göra för oss, vare sig nu eller i framtiden. Ett sådant folk får svårt att bli framgångsrikt igen.

Tidigare bloggat:
Ofredsår
En mörkare framtid