Jag växte upp under en tid när kommunismen var under avveckling och när framtidsoptimismen tycktes sakna gränser. Allt var möjligt. Den tekniska utvecklingen öppnade upp både sinnen och samhällen, och Sverige hade ännu inte åsamkat sig självt de problem vi i dag ser.

Berlinmuren föll, Sovjetunionen kollapsade och människor dansade på det kommunistiska liket. Uppenbarligen kom dessa år vid 80-talets slut och 90-talets början att prägla en hel generation av makthavare.

Kalla kriget var historia och därmed också det militära hotet mot Sverige. Vi kunde rusta ned och lägga resurserna på roliga saker än vapen. Så svällde välfärdsstatens åtaganden och det indolenta krimskramssamhället växte stadigt fram.

Utvecklingen har sedan dess gått i tangentens riktning. Mer och mer av det nationella självbestämmandet har överförts till ett växande EU, gränser har rivits och såväl det militära som det civila försvaret reducerats till företeelser i marginalen. Sådant som borde vara en vital del av en välfungerande stat, som polis, militär och tull, har vingklippts och behandlats styvmoderligt av det politiska ledarskapet.

Liknelsen må vara trött, men ett civilt och militärt försvar bygger man inte när krisen redan har inträffat lika lite som man skaffar en hemförsäkring först efter att huset har börjat brinna. Det är därför lite erbarmlig att se såväl regeringen som oppositionen tävla i satsningar på Försvarsmakten.

4 av 5 svenskar uppger att de är oroliga för att kriget sprider sig utanför Ukrainas gränser. Det finns anledning till det. Ryssland styrs av en uppenbart irrationell ledare som antingen börjat tro på sina egna lögner eller har isolerat sig med ja-sägare under så lång tid att han tappat verklighetskontakten. Oförutsägbara ledare är farliga, och ännu farligare blir de när de har ryggen mot väggen som Putin har nu.

Tal till nationen är ovanliga i Sverige. Men de lär bli vanligare.

Jag har varit inne på detta flertalet gånger tidigare, men då med ett större fokus på Sverige och inte vår omvärld: vi lever i ett skede där trenden med att nästa generation får det bättre än den föregående bryts. Adderat till den inhemska utvecklingen med kriminalitet, otrygghet och etniska och kulturella konflikter lägger vi ett allt mer osäkert säkerhetsläge i vår omvärld och vårt närområde.

”Tuffa tider skapar starka män, starka män skapar goda tider, goda tider skapar svaga män och svaga män skapar tuffa tider.”

Detta resonemang, som tillskrivs författaren G. Michael Hopf i romanen Those Who Remain, har kritiserats för att vara förenklat, rent av felaktigt i sin grundpremiss. Men nog finns det en logik i det, trots allt. I takt med att fred, tillväxt och välstånd tas för givna förslappas folket och blir bekvämt. Inte minst gäller detta män i en feministisk nation som blivit direkt mansfientlig och där det finns en uttalad strävan att bekämpa det som traditionellt betraktas som manligt.

Det feministerna och dess tillskyndare inte förstått, är att fred och frihet är anomalier i den mänskliga historien. Den period av demokratisering, samarbete och växande välstånd i en alltmer globaliserad värld som vi har upplevt efter andra världskriget är ganska unik.

De generationer som fått uppleva denna period, i synnerhet vi som aldrig kommit i närheten av ett krig annat än på film och i TV-spel, har kommit att betrakta freden som en självklarhet. Nog har vi problem att hantera, men vi har trots allt fred och den fortsatta tillväxten av vårt materiella välstånd har få tvivlat på.

Kriget i Ukraina är en påminnelse om att vi aldrig kan eller ska ta något för givet. Klyschan säger att freden måste vinnas hela tiden, men historien har lärt oss att med vissa ledare går det inte att resonera eller förhandla. De förstår endast våldets språk. Putin är en sådan ledare, och hans beslut drabbar miljoner människor.

Vi kan inte utesluta att även svenska folket kommer ställas inför valet att behöva försvara sitt land med våld eller fly, även om den risken må vara ganska låg för tillfället. En sak verkar desto säkrare: perioden när vi kunde räkna med att nästa generation fick det bättre än den förra är förbi.

Det är knappast Zelenskij som är komikern här.