I dag höll Lars Ohly sitt traditionella sommartal i Gnesta. I vanlig ordning var det plakatretorik och svulstiga oneliners.
Ohly vill vara ett ”tydligt alternativ” inför nästa val. Det menar han förstås inte. Ohly är aldrig särskilt tydlig med vad han egentligen vill. Han vill helst inte prata högt om förstatliganden, kampen mot privat företagsamhet och visionen om det klasslösa samhället. Precis som Gudrun Schyman väljer han i stället att prata om låga löner i så kallade kvinnoyrken och givetvis om hur fruktansvärt det är att de borgerliga har lindrat fastighetsskatten. Någon av de fyra partiledarna i alliansen borde ta på sig ansvaret att i en kommande TV-sänd debatt fullständigt plocka isär vänsterpartiets minst sagt radikala program inför svenska TV-tittare.
Ohly kan tänka sig att åter igen höja skatterna för låg- och medelinkomsttagare. Hur i hela friden kan han få detta till att vara en politik för människor med låga inkomster? Det är ett hån mot alla som har svårt att leva på sin lön att vänsterpartiet marknadsför sig som partiet för lågavlönade.
I likhet med Mona Sahlin tror inte Ohly på en röd-grön kartell inför valet 2010. Det betyder att alliansen även denna gång kommer att ha i alla fall ett övertag i debatten: enighet. Om det räcker för att bli återvald är en helt annan femma.
Det blir svårt för någon av de fyra regeringspartierna att kritisera Vänsterpartiet när de själva vill ha en stor välfärdsstat och regleringar av företag osv, de vill bara att nivån ska vara litegrann lägre, om ens det. Ingen av regeringspartierna är emot en stor välfärdsstat, så det enda de kan säga i en eventuell debatt är ”Nej man jag vill iallafall att skatten och staten ska vara pyttelite lägre!” Det blir inte så övertygande. Om man däremot lyckas hitta någon principfast libertarian som är emot hela idén om välfärdsstaten som sådant, då kan det blir en intressant debatt.
Visst. Men att vara emot välfärdsstaten är politiskt självmord i Sverige, to say the least. Det handlar därför om gradskillnader och så länge man lever här i Sverige är det inte fel att hoppas på liite mer ekonomisk frihet, något bara de borgerliga kan erbjuda.