Finns det någon gräns för förnyelsen?

Filippa Reinfeldt och partisekreterare Schlingmann vill förnya den moderata vårdpolitiken. Fokus ska inte ligga på ägarformerna utan på kvaliteten i vården. Ligger det en motsättning i detta? Att fokusera på vårdformer som är mer populära hos de anställda och ger generellt sett bättre vård till patienterna, är det inte att fokusera på kvaliteten? De har rätt i en sak och det är att personer i behov av vård sannolikt struntar högaktningsfullt i om vårdgivaren är privat eller offentlig. Man vill bara ha bra vård, snabbt. Men tillgängligheten är något som moderaterna har talat sig varma för länge och väl och att arbeta för fler privata alternativ är ett sätt att öka denna tillgänglighet. Här spelar ägandeformen roll i den mån den tillåts verka fritt från politiska pekpinnar och öka utbudet av bra och nära vård. Moderaterna ska kritisera vänsterns fokusering vid ägandeförhållanden som de enda viktiga kriterierna inom vården, inte ägna tid och kraft åt att skälla på sig själva. Det finns ett uppenbart problem i att moderaterna numera ägnar mer tid åt självkritik än kritik av oppositionen. Det är som om partiet självt rycks med i den negativa spiral som opinionsläget har skapat. Än mer oroande blir det när Schlingmann och fru Reinfeldt skriver att utvecklingen av sjukvårdspolitiken är en del i ”den bredare fortsatta förnyelse av moderaterna som nu inleds”. Jag trodde att den inleddes redan 2003. Vad väntar nu runt hörnet?