Kravallerna i Tibet har åter igen satt ”bojkotta OS”-argumentet på tapeten. Argumenten är inte bättre i dag än för en månad eller ett år sedan.

Handelssanktioner, bojkotter och andra åtgärder drabbar aldrig de högsta hönsen. Det är alltid den lilla människan, i detta fall den vanlige kinesen, som drabbas i slutändan. Vilken rätt har vi att straffa vanliga kinesiska medborgare? Vilket är deras brott? Att de råkar leva under en enpartidiktatur? Vi måste skilja på regim och befolkning. På samma sätt är det fel att ha en blockad mot Kuba. Det drabbar i första hand den fattiga befolkningen. Politiskt förtryck blir inte lättare att utstå om levnadsvillkoren också förämras på grund av handelsrestriktioner. Vi ska handla med alla länder. Att isolering inte fungerar är de långlivade kubanska och nordkoreanska diktaturerna slående exempel på. Kina lyfts rekordsnabbt ur fattigdom och detta är tack vare ett öppnande mot omvärlden. Detta ska vi uppmuntra. Ett OS i Kina kommer inte att försämra de mänskliga rättigheterna i Kina, men det kommer att skänka glädje och stolthet åt 1,5 miljard människor.

Carl Bildt fick i går frågan om inte statsminister Reinfeldt borde ställa in sitt planerade Kinabesök, något som bland andra miljöpartiets Maria Wetterstrand krävt på grund av situationen i Tibet. Absolut inte, blev Bildts tydliga svar. Hur kan vi kräva av andra att de ska föra en dialog med Kina om vi själva ställer oss utanför? Wetterstrand bryr sig förstås varken om tibetanska munkar eller mänskliga rättigheter för den vanlige kinesen. Hon försöker vinna poäng på att göra ett, föga okontroversiellt, avståndtagande från den kinesiska regimen.

Blogge reder ut begreppen en aning beträffande situationen i Tibet.