Ökad invandring är inte ett hot utan en möjlighet, menar Globaliseringsrådets Philippe Legrain. Det är en vettig ståndpunkt. Men samtidigt som Sverige tar emot många flyktingar, inte minst från Irak, misslyckas vi ofta med att erbjuda människorna i en vettig sysselsättning. De hamnar i områden med hög arbetslöshet och passiviseras i de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som Mona Sahlin helhjärtat hyllade på första maj.

En fri invandring är inte realistisk i dag. Om det ska bli en realitet krävs först och främst en attitydförändring och en diskussion om vad fri rörlighet faktiskt är och vad det kan erbjuda oss alla. Det är en frihet vi svenskar vill ha och tar för given, men som många av oss inte vill erbjuda andra. Människor ska inte komma till Sverige för att bli försörjda utan för att försörja sig själva. Alla som vill komma hit och arbeta, ska få göra det. Om vi vill ha en fri rörlighet, är detta den enda rimliga hållningen.

Vi har ingen plikt att försörja andra människor, tvärtom kan Sverige som nation tjäna mycket på att folk kommer hit – om de vill jobba och sköta sin egen försörjning. Vi vet dessutom att den grupp som lämnar sitt hemland bara för att få leva på bidrag i ett annat land är synnerligen begränsad. Den ”sociala turism” som Göran Persson så plumpt varnade för, var en fantasi. En våt fantasi för protektionistiska och smygrasistiska partier och fackförbund som vill ”bevara den svenska modellen” och letar med ljus och lykta efter fiender till densamma. Fienden finns förstås utanför den svenska gränsen. Där bor alla som med stort avund tittar på Sverige, det lilla paradiset i norr, och smider planer för att ta sig in i landet och utnyttja den svenska naiviteten och godheten. Det är ett skrattretande men icke desto mindre effektfullt skådespel av bland andra Byggnads, LO och socialdemokraterna. Det är där du hittar fienden, inte bland invandrarna.