Mona Sahlins förnyelse av socialdemokraterna har det inte blivit så mycket av. Paradoxalt nog kan partiets starka ställning i opinionen verka negativt för partiet på sikt eftersom det hindrar den reformering och förnyelse som SAP är i så stort behov av. Socialdemokraternas starka opinionssiffror verkar emellertid mer handla om folks missnöje med den sittande regeringen än en allmän förtjusning över Mona Sahlin (på samma sätt som alliansens seger i senaste valet mer handlade om ett misstroende mot Göran Persson än ett omfamnande av Fredrik Reinfeldt). Mätningar visar nämligen att svenska folkets förtroende för Sahlin sjunker – och förtroendetappet har ökat efter att partiets rådslag om jobbpolitiken fick plats i media. Ju mer Sahlin öppnar munnen, ju mer konkret hon blir – desto mer sjunker folks förtroende för henne. Det öppnar upp för en spännande valrörelse där vi kan få en s-ledare som vill försöka säga så lite som möjligt…

Lite har ändå hänt på sistone. Socialdemokraterna tycks slutligen ha övergett hoppet om att bilda en minoritetsregering efter en eventuell valseger 2010. Detta är ett stort steg bort från Perssons fasta hållning om att han endast sökte stöd för en socialdemokratisk regering och att miljöpartiet och vänstern helt enkelt fick agera dörrmattor – något de också gladeligen gjorde. Det är lite överraskande att utspelet från Marita Ulvskog kommer redan nu, däremot har tanken på att söka stöd för en rödgrön majoritetsregering 2010 känts som en nödvändighet som SAP förr eller senare bara måste acceptera. Inte främst för att de inte skulle få stöd av (v) och (mp) efter en valseger utan för att uppvisa en enighet mot alliansen i valrörelsen. Den samspelta fyrklövern var en starkt bidragande orsak till borgerlighetens valseger och detta är inte någon inom de tre oppositionspartierna dummare än att de begriper.

Nu har partierna god tid på sig att arbeta sig samman och uppvisa en kuliss av enighet. Men det är ingen enad front som oppositionen kan visa upp, Ulvskogs utspel till trots. Misstänksamheten mot miljöpartiet är fortfarande stor inom (s), trots att (mp) gör sitt bästa genom att slopa kontroversiella förslag som medborgarlön och gamla stötestenar som EU-utträde. Vänsterpartiet, däremot, håller fast vid sin luftslottspolitik och har tydligt avvisat alla tankar på ett gemensamt valmanifest med (s) och (mp). Detta skulle enligt Lars Ohly i praktiken leda till ett tvåpartisystem, något han visserligen kan ha rätt i. Plakatretoriken och vänsterextremismen består inom vänstern, överbudspolitiken likaså.

Alliansen måste utmana Mona Sahlin, men det är även viktigt att lyfta fram vad deras presumtiva mörkröda regeringspartner står för och vilka konsekvenser det kan få i verkligheten med Lars Ohly som möjlig arbetsmarknadsminister.