Domarna duggar tätt nu i uppmärksammade mål. Först föll domen i fallet om dödsmisshandeln på Kungsholms hamnplan, där hovrätten sänkte straffet från tre års sluten ungdomsvård till ett år för tre ungdomar. Ett år för en dödsmisshandel låter för lite, ja rent av ynkligt. Men bevisläget är ytterst knepigt i sådana här mål som omfattar flera inblandade och olika motstridiga vittnesmål. Skuldbördan blir svår att fördela. Vem sparkade? Vem såg bara på? Det sistnämnda är inte olagligt i Sverige. Jag kan däremot tänka mig att ungdomar som blir myndiga under sin tid på en sluten ungdomsvårdsanstalt kan överflyttas till fängelse för att avtjäna resten av straffet där. I detta fall skulle det dock inte bli aktuellt.

Pappan som sköt ihjäl en 15-årig pojke och skottskadade en 17-åring i det s.k. Rödebymålet frias helt. Jag kan köpa att han frias för mord. För mord krävs uppsåt. Bevis för uppsåt. Nödvärnsrätten har aktualiserats av somliga i det här fallet. Argumentet har varit att den vars familj har trakasserats har rätt att försvara sig. Men någon som kallblodigt skjuter ihjäl en annan människa med ett gevär och dessutom skjuter de avslutande skotten i ryggen på offret, kan inte sägas ha handlat i nödvärn. Åklagaren borde ha insett svårigheten i att få en fällande dom för mord. Pappan borde ha dömts för dråp alternativt grovt vållande till annans död på 15-åringen och mordförsök alternativt grovt vållande av kroppskada på 17-åringen.

Det är ett tragiskt förspel till tragedin i Rödeby, men det finns ingen ursäkt för att döda en annan människa på detta sätt. Problemet är pappans psykiska hälsa. Enligt Socialstyrelsens rättsliga råd led han när gärningen begicks av en allvarlig psykisk störning, en bedömning som rätten gick på (även om de inte är tvungna att göra det). Samtidigt har han friskförklarats i dag. Jag har fortfarande svårt att begripa hur någon kan avgöra en persons hälsa vid ett specifikt tillfälle i efterhand. Problematiken kring detta blir tydlig när experter inte sällan träter med varandra och kommer till helt olika slutsatser om en den åtalades psykiska hälsa när gärningen begicks.

En person som anses psykiskt sjuk när han begår brottet kan inte dömas till fängelse. Anses han frisk senare under rättegången kan han inte heller dömas till vård. Vi hamnar i ett juridiskt vakuum när endast enklare straff eller påföljder, eller en friande dom, blir möjliga. Detta borde ses över. Vuxna människor ska ta ansvar för sina handlingar.