Vänsterns politiska hat har blivit föremål för diskussion inom den liberala bloggosfären. Även jag har funderat mycket över detta. Hur kan människor som ser sig själva som solidariska och toleranta samtidigt i det närmaste skryta med att de bör på ett så kallat klasshat? Att de hatar och föraktar andra människor? Ungsocialisternas blogg Proletärbella uttrycker det glasklart:

”När det gäller hatet kan jag faktiskt inte förstå den stora rädslan för denna mänskliga känsla. Jag kan ju börja med att nämna att det egentligen inte handlar om något individuellt hat … I grund och botten handlar det alltså inte om individer utan om ett berättigat hat mot de som suger ut en.”

Det avindividualiserade hatet mot en klass, en massa, en grupp människor, rättfärdigas med att ”de suger ut en”. Blanda hat, fördomar och fanatism och du får en klasshatisk socialist. Människan bakom gruppen och klassen glöms liksom bort. Kapitalister förblir först och främst kapitalister, en funktion i ett system, inte människor. Det är inte konstigt att respekten för andra människors fri- och rättigheter är så låg bland många socialister. Det är inte att förvånas över att liberalers och andras yttrandefrihet aktivit motarbetas på gator och torg och att skyltfönster och annan privat egendom krossas när dessa unga extremister känner att hatet rinner över lite grand. Det faktum att vissa har det lite bättre ekonomiskt än andra ger alltså en del av befolkningen rätten att hata den andra delen? Bristande respekt för andra människor bara för att de tillhör en viss grupp öppnar dörren mot tyranni.

Dessutom blir kritiken mot kapitalismen, som exempelvis Petter Nilsson formulerar här, synnerligen uddlös med vetskapen om att vi lever i den bästa av världar (om man gillar högre materiell standard, bättre hälsa och ett långt liv vill säga). Kritiken har nämligen inte förändrats särskilt mycket sedan Marx och Engels satt och författade. Världen, däremot, har förändrats. Kom igen, ungsocialister och klassrevolutionärer. Häng med lite i tiden.