Vi har sett det tidigare i uppmärksammade rättegångar och nyligen såg vi det igen: anhöriga som berättar hur fantastiska deras älskade var och hur mycket de föraktar gärningsmannen som står åtalad för att ha bragt dem om livet. Hanne Kjöller har helt rätt när hon skriver att rättssalen inte är en plats för sorgbearbetning.
Visst kan det vara ett bra steg för de efterlevande att få se gärningsmannen i ögonen, kanske få höra ett ”förlåt”, och själv säga några ord till denne. Men sådant kan skötas vid sidan om, utanför rättssalen. I en rättssal ska det avhandlas bevisning för och emot den åtalade, inte berättas om vilken fantastisk människa den mördade var och vilken avskyvärd person mördaren är. Det är ur en juridisk mening ointressant om de anhöriga tycker illa om den åtalade, om de förlåter honom eller inte. Vi har lyckligtvis inte ett rättssystem där anhöriga besitter makt över vilken dom den åtalade ska få.
Dessutom glöms en sak lätt bort, vilket Kjöller påpekade i Gomorron Sverige i morse: Anders Eklund är faktiskt bara åtalad, inte dömd. Allt pekar på att han är skyldig till de brott han erkänt, men domstolen har faktiskt inte dömt honom ännu. Det gör att de anhöriga har ännu mindre i rättssalen att göra för att hålla sina tal.
Rättsalen är ingen plats för krishantering och sorgbearbetning. Det gör den privata sorgen offentlig och, när kvällspressen får tag i den, också snaskig. Media älskar känslor och vad kan vara bättre än en mamma som försöker hålla tillbaka tårarna när hon talar till sitt barns mördare? Även det faktum att Engla Juncosa Höglunds begravning sändes i svensk statstelevision (och enligt uppgift följdes av över 360 000 tittare!) visar att vi är på väg åt helt fel håll.
Låt oss försöka skilja på anhörigas sorgbearbetning och rättens roll i fortsättningen, tack.
Hans
Här håller jag med både dig och Hanne.
I rättssalen skall analys och fakta gälla.
Men tänk om du kunde se nyttan av detta även i andra frågor som jag kritiserat dina ståndpunkter i.
MVH
Anders B Westin
Du har inte kritiserat mina ståndpunkter ur ett sakfrågeperspektiv utan hänvisar bara till evolutionsläran och något slags deterministisk övertygelse om alla tings tillstånd. Det kallar jag inte sakliga argument.
Det är inte determinismen jag använder som argument även om vi skulle kunna diskutera denna fråga helt separat.
Det jag till skillnad från dig anser mig veta är att det ständigt pågår komplexa processer som ovillkorligen leder till olika former av tillstånd som vi på ett eller annat sätt alltid får betala ett pris för.
Jag bygger min personliga övertygelse och vetande på en kombination av av ”känslomässig solidaritet” och logiskt matematiskt tänkande. Den sista delen dvs det logiska kan man bygga ur evolutionsläran. Den ”känslomässiga solidariteten” har jag antagligen präglat i mina gener tack vare mina föräldrars kärlek och uppfostran.
I denna inlaga höll jag med dig.
Men i flera av dina andra inlagor så blir jag helt enkelt väldigt skrämd av din hårdhet alternativt bristande förståelse av de ovillkorliga konsekvenser som följer av den Nyliberala läran. Återigen en kombination av känsla/empati och logik.
Finns det hos nyliberalen en föreställning av ”Den Fria Viljan” kombinerat med uppfattningen om ”att skylla sig själv”.
Mina unga söner i 20-25 årsåldern säger då och då att folk får skylla sig själva.
jag säger då att det är en religiös föreställning eftersom uttrycket innehåller en föreställning att dessa människor hade kunnat göra på något annat sätt än vad de gjorde.
Inget kan vara mer fel: Man kan aldrig göra på något annat sätt än vad man gjorde.
Däremot tvingas vi alla på olika sätt ta konsekvenserna av våra val. Men våra val är aldrig fria. De utgår i varje ögonblick av just de förmågor som vi har till förfogande. Inget annat. Våra förmågor är normalfördelade och beror på ”förkodning” och livets självkodning.
Det är självkodningen som vi har en möjlighet att kollektivt påverka med hjälp av kunskap och bildning.
Genom att bry sig om andra och dela med sig av kunskap och resurser så växer samhället.
Där vi möjligen kan mötas är att jag bestämt hävdar att den enda ”hjälp” som fungerar är ”hjälp till självhjälp”.
Mina tre barn har hela sin uppväxt fått lära sig att ”ta ansvar” och lära sig att ”göra”. Aldrig att luta sig tillbaka och parasitera.
Det är på denna punkt som socialdemokratin och vänstern misslyckats. Man har inte förstått att det alltid är ”hjälp till självhjälp” som är det centrala.
Man har i dessa rörelser en inbyggd problematik med ”jante”. Där är fällan och det som antagligen ni nyliberaler retar er på.
Men att ge upp kunskapspridning och envetet omtag och tycka att folk får skyla sig själva leder bara till ett tidsfördröjt misslyckande.
Den nyliberala läran bortser helt från tidsfördröjning av processer och lever i ett statiskt tillstånd. En stillbild av processen.
Får man inte med sig ”hela folket” på resan får man ovillkorligen betala ett pris i senare skede.
Ett helt annat sätt att se på frågan är att om man inte har en stark stat som ”reglerar” och ”kontrollerar” så skapar människan ovillkorligen ”egenkontroll” i sk ”subgrupper” som bildar inlåsning av individen. Se bara i USA där kyrkorna och den kommersiella medieindutrin har en stor del av befolkningen i ett hjärntvättat järngrepp, där ca 60% av befolkningen på fullt allvar tror at universum är 6000 år gammalt.
Läser du evolutionsläran och antropologi så kommer du att se att människan inordnar sig i hierarkier och flockkonstellationer av ”bara farten”. Positionsmaximererna står på kö för att få bilda flockar.
Jag tror faktiskt på fullt allvar att de skandinaviska ländernas system med starka stater är just de kulturer där individen faktiskt kan känna sig mest fri eftersom ”statens distans” ovillkorligen skapar en känsla av frihet.
Hellre i demokraktiska vall framröstade Anders Borg, Sahlin och Reinfelt som dominanta alfahannar än den lokale pastorn och det ”puckade” TV bolaget som alfahanne.
Detta resonemang ligger som botten
när jag är så fräck att jag kallar den Nyliberala läran som en skadlig utopi.
Människan kan aldrig bli fri. Vi är nämligen ett flockdjur som ständigt bygger hierarkier.
Själv är jag en genetisk ensamvarg (tågluffartyp) som alltid går min egen väg och som hatar stora folksamlingar. Men jag tror ändå på solidaritet och kollektivt ansvar.
Dessutom så trivs jag bäst när jag vet att mina medmänniskor har det bra.
Jag får lätt tårar i ögonen när jag ser att andra lider.
MVH
Anders B Westin
Du får gärna ge exempel på i vilka specifika frågor jag uppvisar denna ”hårdhet” (peka gärna på saker jag bloggat om för att konkretisera). Jag är ingen hård person. Du ska vara försiktig med att dra slutsatser om människors personlighet utifrån deras politiska ställningstaganden. Det du gör är att måla upp en schablonbild av vad nyliberalism är och vad nyliberaler därmed måste vara. Du skapar ett spöke.
Frihet är ett komplicerat begrepp eftersom det finns så många olika friheter. Jag håller med om att tanken på att alla människor ständigt ska känna sig fria är en utopisk tanke, och den framförs inte heller av libertarianer generellt. Den är meningslös. Nyliberaler förespråkar inget paradis för alla, inget konflikternas slut. Men vi kan göra människor friaRE genom att minska den konkreta ofriheten som den statliga makten orsakar. Vi kan inte göra människor automatiskt lyckliga och fria, men vi kan skapa en grund genom att möjliggöra för människor att leva sina liv efter eget huvud så långt det är möjligt. Där ingår att skörda frukterna av sina framgångar men också att ta konsekvenserna av sina handlingar när de är negativa. Om du kallar detta att ”skylla sig själv”, har du rätt. Det är så det fungerar i rättsstater på det kriminalpolitiska området, vi ställs till ansvar för våra handlingar, och det är så det bör fungera i övrigt också.
Vad spelar det för roll om människor lyssnar på NRJ, ser på Bingolotto och tror att universum är 6000 år gammalt så länge de är lyckliga i sina liv och inte skadar någon annan? Du förefaller vara direkt auktoritär i din hållning gentemot dina medmänniskor. De ska inte få lyssna på vad de vill, inte titta på vad de vill och inte tro på vad de vill. Vad är det för jäkla samhälle? Du har all rätt att argumentera mot dessa ting, men du har ingen rätt att förbjuda människor att leva sina liv som de själva behagar. Att somliga tror på gudar och gamla böcker har jag inga som helst problem med så länge de inte inkräkta på min rätt att INTE tro på gudar och leva mitt liv som jag vill.
Mer komplicerat än så är det faktiskt inte för mig.
Hej Hans
Mitt svar kommer lite sent.
Jag är inte auktoritär. Jag är nog ansedd som en ätt snäll och möjligen egensinnig man.
Jag har dock för mig själv tre belastade egenskaper.
1) Jag hatar manipulation och lögner.
2) Jag har ett ständigt systemtänkande. Jag ser livet i scheman och processer. Input och respons.
3) Jag vill att alla människor skall ha det bra och inte då bara i stunden utan också på sikt.
Många människor lever i nuet och triggas lätt av yttre faktorer.
I denna grupp av människor finns en stor del av de personer som på sikt kommer att få olika typer av problem. I stunden är deras val kanske trevligt men på sikt får de lida för sina val och dessutom så leder deras val till att det bildas grupper av människor som har det gemensamma att de tidigare gjort olyckliga val.
Detta ger i sin tur en grogrund för destruktiva processer som hela samhället får lida för.
Vi får ett segregerat och obehagligt samhälle där vissa mår bra och andra mår skit.
Även de som mår skit får barn och dessa barn växer då upp med ännu sämre förutsättningar.
Spänningarna och klyftorna i samhället växer alltmer fram till en punkt för det slutgiltiga sammanbrottet.
I ett intellektuellt och humanistiskt samhälle försöker man se och finna lösningar och metoder för att undvika denna upplösning.
Samtidigt så genererar det kommersiella samhället hela tiden stimuli för både kloka och destruktiva val.
Vissa personer har förmågan att välja långsiktigt rätt medan andra befinner sig i en genetisk/social situation att de väljer långsiktigt fel/destruktivt.
Även om man är helt oempatisk så gör man klokt i att försöka undvika de destruktiva valen på gruppnivå.
Om du kallar detta för auktoritär ja då får jag väl stå ut med det tilltalet.
Men för mig är det inte illvilja utan tvärtemot humanism.
Dessutom helt logiks slutsatser om man förstått evolutionslärans konsekvenser.
Som jag ser det så vill du se livet som individuella stillbilder helt utan processer. Dessutom med en extremt övervärderad/övernaturlig förmåga placerad hos individen.
MVH
Anders B Westin
Nej, skillnaden mellan oss är att jag inte tror på någon kollektiv lycka, att alla ska välja ”rätt” hela tiden och bli lyckliga och harmoniska människor som en följd av detta. Du har pratat om utopier, vad är då detta?!
Vi måste få ha makten över våra egna liv och den makten inbegriper möjligheten att välja. Välja rätt, välja fel. Skörda frukterna, ta konsekvenserna. Det måste vara så. Det är inte humanism att ställa sig över människors livsval för att det ska vara för deras ”eget bästa”. Det är översitteri.
Hans
Jag har ingen illusion om att vi kan lösa alla problem. Problem kommer ständigt att nyskapas.
Vad jag hoppas på är att vi med vår gemensamma kognitiva förmåga skall hålla problemen på en ”acceptabel” och humanistisk nivå.
Min fru läste på Socialhögskolan mellan 75-79.
Sedan dess har hon heltid arbetet med de frågor som du föraktar. Dvs försöka hjälpa familjer, barn och vuxna som inte klarar av leva efter din utopi.
Kanske skulle du skyndsamt praktisera på en PUB mottagning ett halvår.
Ett annat sätt som kan komplettera en ny verklighetsuppfattning är att förstå att allas våra liv styrs av ”lagen om orsak och verkan”
Jag föreslår att du läser allt vad du kan komma åt inom teoretisk evolutionslära,humanetologi,
evolutionspsykologi, socialantropologi samtidigt som du praktiserar på en psykmottagning.
På andra sidan finns kanske en ny övertygelse.
Individen är en upplevd enhet men som med dolda ”trådar” är starkt sammankopplat till alla andra individer som bildar ett kollektiv.
Feromoner, språk och kroppsspråk är tre av dessa trådar.
Dessutom så övervärderar du människans val som om det vore något heligt. I grunden handlar det bara om elektrisk kodning i neuroregister. Vad är det för heligt med detta.
Nu åker jag på fjällresa så jag kan inte svara dig på några dagar.
hans
jag glömde en vinkel.
Personen X får barn. Han/hon misslyckas totalt med anknytning och uppfostran. Barnet blir mycket aggressivt och utåtagerande. Det blir bara värre och värre och barnet söker gemensamma vänner i ett aggresivt pojkgäng.
Detta aggressiva pojkgäng möter efter något år din hypotetiskt framtida dotter på en mörk gångstig.
Vad som händer på platsen känner jag inte till men jag får höra att du var tvungen att gå på din dotters begravning.
Vad gjorde din dotter för felval som gör att hon utan empati får ta konsekvenserna utav sin oförmåga.
Vad är det som gör att du vill säga att hon får skylla sig själv.
Jag säger: Det finns ingen enkel skuld. Det som finns är lagen om orsak och verkan.
Exemplet är rått, men valt av pedagogiska orsaker eftersom du möjligen kan försöka leva dig in i din eventuella dotter liv och dina känslor till henne.
Åter igen: du argumenterar för ett samhälle utan olyckor, utan förbrytelser, utan negativa händelser och du gör det utifrån rent hypotetiska resonemang. Det påminner lite grand om argumentationen mot prostitution som jag ofta stöter på: ”Skulle du vilja att din dotter…?” Som om det skulle ändra något i sakfrågan vad min eventuella framtida dotter beslutar sig för!
Du utmålar människor som viljelösa väsen, vilket jag inte ställer upp på. Jag är fullt medveten om att våra val styrs av en mängd olika faktorer och att det sällan existerar helt fria val ur det perspektivet, men det är inte ett argument för att låta staten välja åt oss.
Vilka frågor är det jag föraktar? Jag föraktar inte humanism. Jag föraktar inte empati. Men jag är starkt emot en stat som trampar på människor utifrån motiveringen att det är för deras eget bästa. du tycks tro att empati bara existerar om den sanktioneras uppifrån. Folkhälsofascismen är kränkande och grundar sig på ett kollektivistiskt förhållningssätt där vissa människors problem görs till samhällsproblem och kräver kollektiva lösningar som alla måste rätta sig efter. Varje alkoholist har sina egna orsaker till sitt drickande. Lös dem individuellt, inte på en kollektiv nivå. Du ser inte individer, du ser allt i ett okänsligt makroperspektiv där stora åtgärder tillägnade ett fåtal drabbar alla.
Dessutom bör du sluta upp med att dra långtgående slutsatser om mig som person, håll dig till sakfrågan. Jag har erfarenhet av psykiska besvär, jag har förlorat flera familjemedlemmar och vet både vad depression, sorg och hopplöshet är. Det har gjort mig mer ödmjuk, men det har inte förändrat min grundsyn på frihet och ansvar i livet.