Socialstyrelsen lyfter sjukdomsklassificeringen från en rad sexuella preferenser som sadomasochism, transvestism och olika sorters fetischism . Man ska alltså inte längre, i statens ögon, klassas som sjuk om man är exempelvis transvestit. Motiveringen från generaldirektören Lars-Erik Holm är glasklar: staten ska inte lägga sig i människors sexuella preferenser, än mindre sjukdomsklassa dem. Det är utmärkt. Men det räcker inte.
Det dröjde till 1979 innan homosexualitet, enligt staten, inte längre betraktades som en sjukdom. Nästan ytterligare 30 år har det alltså tagit för detta andra steg. Är sexualliberalismens era här? Kanske inte riktigt ändå. Dels försvinner naturligtvis inte stigmatiseringen mot sexuella preferenser som avviker från tvåsamhetens heteronorm i samhället, dels har Socialstyrelsen bara gått halvvägs. Generaldirektören hävdar att preferenser som voyerism, exhibitionism och pedofili även fortsättningsvis måste finnas kvar som diagnoser eftersom de är ”kriminella handlingar som skadar andra”.
Nu hamnar vi så där fel i logiken igen… De uppräknade preferenserna är inte handlingar i sig utan läggningar. Om exempelvis pedofili är lika med våldtäkt bara för att attraktionen finns där, är då inte heterosexualitet eller homosexualitet våldtäkt givet att personen attraheras av samma kön eller det motsatta könet? Rädd för att bögen ska våldta dig i duschen? Praktiserad pedofili är en annan femma. Men både exhibitionism och voyeurism, som enkelt uttryckt handlar om att visa upp sig själv respektive att titta på när andra gör det, kan praktiseras fullt lagligt utan att någon kommer till skada. Hela porr- och sexbranschen är ett bevis på det. Frivilligheten är det avgörande inslaget.
Det finns alltså fortfarande ett motstånd mot ett sexualliberalt perspektiv, vilket indikerar att detta nog i grunden inte handlar om principer för Socialstyrelsen. Då hade man kunnat löpa linan ut.
Blogge har liknande tankegångar.
Jaha? Och varför ska JAG bli klassad som sjuk, då? Jag njuter nämligen av s k schizotyp personlighetsstörning, ursäkta, men det är inte alls en störning, det är en personlighet som alla andra, vilken missgynnas av rådande samhällssystem, sjukdomsbegreppet här rör sig alltså om en social konstruktion. Fråga Foucault! Lik förbannat ska minsann JAG sitta här i min lilla garderob och och skämmas i egenskap av ”pssyyyyyksjuk” medan allsköns erotiska konstigheter släpps ut på offentlighetens grönbete! Vad är tanken? Vad är principen? – Är det kanske så att allt SEXUELLT skall särbehandlas enligt principen ”anything goes”? Kan det möjligen vara så. Vad är detta för ett egendomlig privilegium i så fall? Vill hr Egnell vara så förbaskat vänlig och förklara sig. Jag väntar med största spänning. Nej VI! Vi är nämligen en betydligt större del av befolkningen den de nydefinierade ickeparafilierna, så inte talar jag bara i egen sak inte, det är bara ingen annan som TÖRS, just det, och vad har Egnell gjort åt DET? Inte ett jävla dugg, så vitt jag vet. Det har inte varit TRENDIGT, nämligen. Det är nyliberalen, det! Vilken hjälte. Vilken kämpe. Vilken frihetsvän!
*skakar bedrövad på huvudet*
– Peter Ingestad, Solna, Stolt Dåre