Pappan som sköt ihjäl en 15-årig pojke och skottskadade en 17-årig pojke döms för dråp och grov misshandel men släpps på fri fot. Domen får bifall i bloggosfären. Själv är jag lite mer tveksam.

Det är bra att domen kommer och att det klargörs att det de facto var dråp mannen gjorde sig skyldig till. Men straffriheten känns fel (skadeståndet är visserligen en markering). Jag inser att domen är ett resultat av de särskilda omständigheterna (och då menar jag inte rätten till självförsvar, för det har det aldrig varit frågan om).

Mannen anses ha varit psykisk sjuk vid tillfället för brottet men inte i dag. Således kan han inte dömas till fängelse eftersom brottet begicks under ett sjukdomstillstånd men heller inte till vård eftersom han i dag är frisk. Detta märkliga glapp gör alltså att han går fri trots domen. Detta glapp måste tätas. Människor måste ta ansvar för sina handlingar, oavsett om de är sjuka, höga eller fulla när brottet begås.

Nu har mannen visserligen suttit häktad under lång tid, vilket kan ha tagits med i bedömningen, men jag är likafullt tveksam till att någon kan skjuta ihjäl en person, förklaras skyldig till dråp men ändå få vandra hem utan annat än en ekonomisk sanktion. Det är inte rimligt att ha en sådan rättsordning. Systemet bör ses över.