Det har länge varit tydligt att nya moderaterna är ett feministiskt parti. Partiet har inte bara köpt det socialdemokratiska samhällsbygget rakt av (för att kunna putsa lite på fasaden) utan också de feministiska idéer som präglade Göran Perssons regeringar under vilka vi fick sexköpslagen och ständiga hot om kvotering i både styrelser och föräldraförsäkring. Under Reinfeldts ledning har moderaterna börjat prata om ”värdet av feministiska teorier och genusvetenskap”.

Alliansen införde en så kallad jämställdhetsbonus som belönade de föräldrar som valde ”rätt” och delade på ansvaret att ta hand om barnen. Nu vill partiet fortsätta på den inslagna vägen där det är politikerna, inte föräldrarna själva, som bestämmer hur folk ska fördela sin tid med barnen.

Enligt partisekreterare Per Schlingmann har partiets jämställdhetsgrupp ”tankemässigt, idémässigt och policymässigt” brutit ny mark i moderaterna. På Schlingmanns nyspråk är det ”väldigt välgörande för den politiska diskussionen i partiet att vi vågar vända på stenar som vi inte gjort tidigare.” På allas vårt gemensamma språk är Schlingmann ett arsle som skiter fullständigt i partiets själ, som ger blanka fan i principer och som tycker att det är spännande och skoj-skoj att experimentera med idéer som hör hemma i den svenska politikens mörkröda vrå. Var går gränsen för vad som kan anses ”välgörande” för partiet? Med Schlingmanns hallelujainställning kan vilka tossiga idéer som helst få genomslag i borgerlighetens största parti och därmed, i värsta fall, bli till officiell borgerlig regeringspolitik.

Det finns inga heliga kor i moderaterna i dag och det är väldigt svårt att förstå att den som röstade på moderaterna 2002 också kan tänka sig att rösta på moderaterna 2010. Det är inte längre samma parti. Reinfeldt har lyckats förvandla ett parti som en gång utgick från individens rätt till fria val till ett förmyndarparti bland alla andra. Kalla det tragik.