Det är alltid samma visa inför ett Europaparlamentsval. Borgerliga politiker pratar om att kämpa för ett EU som ska bli ”smalare men vassare”, att motarbeta jordbrukspolitiken och verka för frihandel och öppenhet. Vänsterpolitiker argumenterar för ”social rättvisa” och att EU behövs för att lösa ”klimatkrisen”. I slutändan blir det ingenting av någonting.

När kom det sist ett positivt, frihetligt beslut från EU? Svårt att minnas, va? Det vi har fått är i stället antingen antifrihetliga lagar och direktiv eller rent trams som bara kostar (skatte)pengar. Till detta ska läggas att unionens ledargarnityr gör sitt bästa för att tvinga på sina medborgare ett fördrag som föll direkt när enstaka medborgare fick chansen att säga sitt i en folkomröstning. EU-företrädarnas syn på demokrati luktar fisk.

EU är ingen demokratisk union. Det är ett genomkorrumperat system byggt på ryggdunkningar och liknar snarast en klubb för inbördes beundran som går ut personlig vinstmaximering. Att tjäna så mycket som möjligt och göra så lite som möjligt verkar vara en grundläggande princip. Jag vet att det finns lysande undantag, men det har helt enkelt gått för långt för att jag ska kunna känna något förtroende för någon av alla kandidater som vill in i eller sitta kvar i parlamentet. Värst är det nästan bland borgerliga politiker, som släpper allt kritiskt tänkande när EU kommer på tal. Det är som om EU-kritik betraktas som något slags förräderi. De får i stället ett obehagligt frireligiöst leende när EU diskuteras.

Jag har varit positiv till EU-samarbetet. Jag har EU-heilat i MUF, försvarat unionen inför andra frihetliga skeptiker med argumentet att ”grundtanken är bra, det gäller bara att pvåerka i rätt riktning”. Själva idén med ett Europa med öppna gränser och fri rörlighet för kapital, människor, varor och tjänster är ju positiv. Det var detta som fick vänstern att bli sådana kompakta EU-motståndare. Det var ett ”nyliberalt projekt”, sades det.

Jag är övertygad om att många borgerliga röstade ja till EU i tron att Sverige skulle tvingas anpassa sig till det, på vissa håll, mer öppensinnade Syd- och Mellaneuropa. Systembolaget skulle ryka. Apoteksmonopolet likaså. Svenska Spel skulle tas både bak och fram av EG-domstolen. Den mäktiga fackföreningsrörelsen skulle få på tafsen och den svenska arbetsmarknaden liberaliseras.

Resultat? Inget av detta har nu hänt tack vare EU. Tanken med unionen var måhända bra, men vad som är relevant är den konkreta politiken. Och den är inte frihetlig utan konservativt socialdemokratisk med en vämjelig övertro på Politiken. Vi sitter nu i skiten och knappast någon argumenterar längre för ett utträde.

Ju närmare valet vi kommer, desto större Stimotolleenden kommer du att få se från kandidaterna. Och de gamla plattityderna om ”smalare men vassare” kommer åter att eka på gator och torg. 38 procent röstade i förra valet till Europaparlamentet. Jag hoppas att det blir färre denna gång. Om färre röstar minskar legitimiteten. Minskad legitimitet sänder en väldigt tydlig, och för politiker smärtsam, signal om att vi inte har något förtroende för dem eller systemet. En röst, oavsett vem den faller på, legitimerar EU-systemet och allt som kommer därifrån. Om majoriteten i parlamentet är röd eller blå har visat sig spela liten roll. Någon nödvändig reformering av EU får vi inte.

Den som tror på mindre byråkrati, mindre politik, bättre använda skattepengar, öppna gränser och en ökad frihet för oss medborgare har inget att hämta i något parti som kandiderar till EU-parlamentet. Elda upp röstkortet och gör något bättre den 7 juni.

En liten påminnelse om lite av det svineri som pågår: