En polisman anmäler att en man som fått sex miljoner kronor från Arvsfonden för att starta upp en utbildning för ungdomar med särskilda behov tidigare dömts för sexuella övergrepp på en 13-årig pojke. Arvsfonden drar in pengarna. Polismannen döms i tingsrätten till dagsböter för förtal och förolämpning.
Det kan tyckas vara ett sådant där typiskt fall där godhjärtade insatser bestraffas av staten och där vi medborgare förväntas reagera med ilska och höja näven i skyn. Men låt oss ta en titt på de, faktiskt ytliga, detaljerna för att se vad det egentligen handlar om.
Mannen var alltså dömd för sexuella övergrepp på en 13-årig pojke och polisen fann barnpornografi i hans lägenhet. Case closed. Han vill flera år senare starta upp en utbildning för ungdomar med särskilda behov. Denna utbildning riktade sig, enligt tingsrätten, mot ungdomar över 18 år. Inte mot barn. Vad en person med pedofila böjelser skulle ha för sexuellt intresse av i lagens mening vuxna individer förstår jag inte. Det är här det oftast brister när ”pedofili”-begreppet används i media. Det görs aldrig åtskillnad mellan pedofili (attraktion till förpubertala barn) och hebefili (attraktion till barn i puberteten) och i detta fall tycks ingen heller reagera över att en person som verkar ha sexuellt intresse i minderåriga hade fått pengar för att driva en verksamhet riktad till unga vuxna. Försök skilja på äpplen och päron.
Därmed inte sagt att mannen skulle vara lämplig att driva den där utbildningen. Men lämplighet ska bedömas på många andra grunder än enbart genom en titt i belastningsregistret för att avslöja gamla synder. Avtjänade straff bör betyda att personen har rätt att gå vidare i sitt liv. Mannen är rimligen inte ett förstaval som lärare i en mellan- eller högstadieskola, men att brott mot barn ska diskvalificera honom från att arbeta med vuxna människor är ett lite märkligt resonemang.
Du glömde att nämna att han inte bara hade bilder hemma utan att han faktiskt utnyttjade den unga pojken sexuellt.
Att en person som begår ett sådant brott oavsett om han suttit av sitt straff eller inte tycker jag visar på att han eller hon inte är lämplig att hålla i någon form av utbildning med unga människor, även om de är över 18 och att han eller hon inte ”går igång sexuellt” på dessa. Jag skulle verkligen inte vilja att mina barn skulle råka ut för en sån ”lärare”…
För att inte tala om vilka signaler detta sänder ut till folk som vill göra gott. Ser man något som verkar opassande måste man kunna säga till utan att vara rädd för repressalier från en myndighet som vill slå ner alla försök till civilkurage. Rättssamhället fallerar när det aktivt motarbetar de som försöker upprätthålla det.
Finns det en koppling mellan utbildning för ungdomar med särskilda behov och sexuellt övergrepp på 13-årig pojke?
Kan man tänka sig att ungdomar med särskilda behov lätt kan hamna i underläge? Ungefär som barn är i underläge mot vuxna?
Jag vet inte, men jag tror det tidigare brottet är relevant i bedömningen av mannens lämplighet.
Därmed inte sagt att han kanske är utomordentligt lämpad att leda en utbildning för ungdomar med särskilda behov. Det finns många människor som efter avtjänat straff blivit goda förebilder i samhället.
Patrik: Det framgår tydligt i inledningen av bloggposten att mannen dömts för sexuella övergrepp på pojken.
Vad övrigt beträffar: lyckligtvis har vi ett system där det är domstolar och inte enskilda polismän som avgör vad som är ”att göra gott” och vad som är ett brott. Polismannen begick uppenbarligen ett brott.
Nu vet jag inte omfattningen utav mannens förtal, vilka längder han gått för att göra sig hörd. Men enligt min mening måste det finnas utrymme för en diskussion om folks lämplighet speciellt i sådana här fall.
Nu delar jag dock din åsikt om att man måste få en ny chans när man ”sonat” (i lagens bemärkelse) sitt straff.
Men dock så får jag lite rysningar när en man som är dömd för att ha utnyttjad en person i utsatt läge (oavsett ålder) skall driva en verksamhet där han har laga makt över folk som redan är utsatta och lättpåverkliga.
Det är utrymmet att kunna påpeka, uppmärksamma, göra varse när man är rädd att något potentiellt skadligt har slinkit förbi lagens vaksamma skyddsnät.
Citat: ”i detta fall tycks ingen heller reagera över att en person som verkar ha sexuellt intresse i minderåriga hade fått pengar för att driva en verksamhet riktad till unga vuxna.”
Bristen på reaktion verkar ha berott på att inge visste något.