Den jämlikhetsideologiska fanan hålls högt när Aftonbladet hävdar att ”inkomstklyftor gör oss sjuka”. Ja, man blir genast varse vilken nivå diskussionen ligger på.
Det hävdas:
”I länder med stora inkomstklyftor är psykisk ohälsa, drog- och alkoholmissbruk, fetma och mord mer vanligt förekommande. De rika lider av skräck för den brottslighet som följer i ojämlikhetens spår, de fattiga ser på sig själva med skam och de rika med bitterhet.”
Det sägs inget om vilka inkomstnivåer vi pratar om. Om de sämst ställda ligger kring gränsen för extrem fattigdom och har svårigheter att klara sitt dagliga matintag, är det självklart att det föds både bitterhet och skam (och då har samhället betydligt större problem än att vissa är rika). Men om den stora breda gruppen med lägst inkomster klarar att försörja sig och det inte råder någon extrem fattigdom, är bitterhet mot de som har det bättre faktiskt bara avundsjuka och i värsta fall missunnsamhet. Inkomstklyftor i sig är inget problem, problem uppstår när de som har det sämst ställt inget har och det råder reell fattigdom.
Olikheter i människors levnadsstandard är inte onaturliga, de är djupt mänskliga. Jämlikhetsivrarna stirrar sig blinda på klyftorna i sig, inte nivå av levnadsstandard. I deras värld är det tragiskt nog bättre med en jämlikt utbredd fattigdom än en ojämlikt fördelad rikedom. Därför har socialismen aldrig lyckats leda ett samhälle till utveckling och välstånd. Därför drabbas socialistiska experimentstater alltid av fattigdom och ekonomisk stagnation. Därför är Aftonbladets ledarsida ett stort historielöst skämt.
Man kan ha olika synpunkter på vilka syften Aftonbladet har med sin ledare, men jag har faktiskt för mig att det är vetenskapligt belagt att ju större klyftorna är i ett samhälle som tagit sig ur den absoluta nödtorften, desto sämre mår folk i allmänhet. Det finns få saker som kan stressa den mänskliga organismen mer, och ge upphov till fysiska och psykiska men, än konflikter över egendom. Detta är ganska välbelagt inom biologisk antropologi om jag inte misstar mig. Av detta behöver vi inte nödvändigtvis dra slutsatsen att vi behöver införa en nivellerande öststatssocialism, men förmodligen är vi inte skapade för att hantera allt för mycket (eller allt för litet) egendom.
Jag vill nog hävda att det snarare handlar om hur stora tillgångar de fattigaste har än klyftan i sig. Om jag har 1 krona och du har 100 är det värre än om jag har 100 (förutsatt att det räcker för att leva någorlunda drägligt) och du har 2 000. Om det råder omfattande fattigdom bland stora befolkningsgrupper har, som jag skrev, landet större problem än att vissa råkar vara väldigt rika. Problemet är att många på vänsterkanten tenderar att se ekonomi som ett nollsummespel där rikedom per automatik uppstår genom att någon annan blir fattig.