Sakine Madon ifrågasätter om hoten mot vår integritet egentligen är så stora och allvarliga som många vill ge sken av. Kanske överdriver bara ”tangentbordskrigarna” när de målar upp stora hot mot den personliga integriteten?

Till viss del kan jag instämma i Sakines beskrivning. Jag har aldrig riktigt begripit på vilket sätt det är integritetskränkande med övervakningskameror på offentliga platser som köpcenter, torg eller tunnelbanevagnar. Jag förstår inte ens upprördheten över övervakningskameror i ständigt vandaliserade tvättstugor. Alla med tillgång till gemensam tvättstuga vet att det alltid finns folk som inte sköter sig – även om min tvättstuga aldrig har utsatts för någon sorts vandalism är det alltid folk som inte städar upp efter sig. Soprummet är värre. Där skulle hyresvärden mer än gärna få sätta en kamera… Vad är det ni gör i tvättstugan som ingen annan får se? Kissar i handfatet? Sätter på frugan mot mangeln?

Kraven på skyddat privatliv kan tyckas paradoxala när människor samtidigt i allt större utsträckning fläker ut sig på både bloggar och Facebook. Skillnaden är förstås att vi själva väljer vad vi vill berätta där, men det är ändå två helt olika trender – oro för minskad personlig integritet och en vilja att delge hela världen mer om ens privatliv – som är svåra att få ihop.

Emellertid ska hoten mot integriteten inte bagatelliseras. Även om jag inte har något emot att det sätts upp övervakningskameror på offentliga platser skulle jag inte vilja leva i Middlesbrough, där kamerorna följer varje steg och där kontrollanter bakom mikrofoner ropar ut tillrättavisningar i utplacerade högtalare. Storbritannien har drabbats av fullständig övervakningsmani och det är inget vi bör ta efter.

Jag anser att personlig integritet är en oerhört viktig fråga. Därför har jag hela tiden varit motståndare till FRA-lagen, båda versionerna, och kommer fortsätta att vara motståndare till liknande övervakningslagar i framtiden. Men jag tycker inte att det är integritetskränkande med personnummer och jag kommer även fortsättningsvis att företrädesvis handla med mitt kort i stället för med kontanter. Det är helt enkelt mest bekvämt.

Om jag måste välja föredrar jag dock överdrivna integritetsivrare framför aningslösa mähän som bara litar till statens inneboende godhet. Att medborgare är kritiska och misstänksamma mot staten mår samhället bara bra av. Var vi lägger ribban är upp till oss själva, men jag tror att det skulle tjäna den större saken om vi lärde oss att välja våra strider.

Var drar du gränsen?