Mätningar har visat att bara ungefär fyra av tio av Piratpartiets väljare i Europaparlamentsvalet skulle rösta på dem till riksdagsvalet. Ändå skuttar partiet upp till 4,2 procent i en ny Sifomätning.

Det är sannolikt en direkt effekt av framgången i EU-valet och ska således tas med en nypa salt. Det är en betydligt tuffare uppgift att komma in i riksdagen än att ta mandat i Europaparlamentet, vilket inte minst Junilistan fick erfara när de totalfloppade i valet 2006 efter succén två år tidigare. Positivt för Piratpartiet är att det bara är ett år mellan EU-valet och riksdagsvalet denna gång. Känslan av att de är ett framgångsparti kan hålla i sig.

Vi måste dock komma ihåg att det rör sig om två helt olika sorters val. Till Europaparlamentet skickar vi människor som ska göra skillnad i enskilda frågor. Partiet är inte lika viktigt. Till riksdagen röstar vi på partierna i första hand. Inte minst FRA-frågan visade hur hårt partipiskan viner inom de etablerade partierna. En enda riksdagsledamot stod pall. En regering med knapp riksdagsmajoritet är beroende av att alla följer den officiella linjen.

Piratpartiet är mot denna bakgrund ett stort frågetecken inför riksdagsvalet. Partiet vill inte inordna sig på vänster-höger-skalan och därmed heller inte ta ställning för eller mot något av blocken. Det är ett stort problem i ett land med en sådan cementerad blockpolitik som Sverige. Piraterna har lockat folk från både höger och vänster, men vill inte en liberal eller socialistisk väljare veta om det parti de röstar på kommer att samarbeta med Lars Ohly eller Göran Hägglund? Jag vet att piraterna inte vill kalla sig ett enfrågeparti, men innan Piratpartiet har skaffat sig en bredare uppfattning om i vilken riktning de vill driva samhällsutvecklingen i stort är det omöjligt för mig som frihetligt sinnad att stödja dem. Jag hoppas att vi kommer att få fler klara besked innan valet 2010.