I uppmärksammade våldtäktsmål när den dömde anser sig vara dömd endast på målsägandes berättelse sägs det alltid att så går det minsann inte till i svenska domstolar. Nej, det krävs alltid stödbevisning. Vi vet att det där inte är sant. Bo Larsson, känd från Uppdrag granskning som ”fallet Ulf” är kanske det mest anmärkningsvärda kända exemplet på att svenska domstolar kan skicka människor i fängelse på enbart en berättelse – efter att polis och åklagare struntat i att kontrollera sanningshalten i densamma.

Att Högsta Domstolen river upp två våldtäktsdomar med hänvisning till just detta, att man inte ska kunna döma någon på enbart en persons berättelse, är därför både oerhört glädjande och viktigt. Även om det tvistas om prejudikatsvärdet i dessa domar är de facto HD:s domar prejudicerande. Samtidigt är det förfärande eftersom det innebär att två instanser, både tingsrätt och hovrätt, uppenbarligen har dömt just på ett sådant sätt som de inte ska göra enligt mången expertis: utan någon sorts stödbevisning.

Tänk dig själv situationen att bli anklagad för något du inte har gjort och bli dömd på enbart anklagelsens existens och en annan persons påstående att du ska ha gjort det du inte har gjort. Skulle det kännas rimligt? Övergrepp kan ha begåtts, men det ska bevisas! Så ska det fungera i ett rättssamhälle.

I vanlig ordning protesteras det kraftigt från feministiskt håll. Rapports vinkel var Elisabeth Massi Fritz’ perspektiv, advokaten som i princip alltid för fram krav på lägre beviskrav i sexualbrottsmål. Rättssäkerheten förefaller ointressant. Att vanligt folk hytter med näven och kräver hårdare straff för våldtäktsmän är vi vana vid. Det är desto mer upprörande att en advokat kan propagera för urholkad rättssäkerhet och få lägga ut texten på bästa sändningstid i den statliga televisionen.