Arbetslösheten stiger i Sverige. Den sägs ligga kring 10 procent för närvarande, antalet inskrivna vid arbetsförmedlingen är runt 250 000. Vissa orter drabbas hårdare än andra. Men fortfarande gäller devisen ”ma flytt’ int'” för många.
”Jag söker inte bara jobb i Hofors, jag har inget emot att pendla men jag vill inte flytta”, säger en arbetslös 20-årig kvinna. Hon drömmer om att bli brandman men vill inte flytta från orten för att utbilda sig. Och där har vi en del av problemet. Vi måste alla inse att vi under tuffare tider får leta oss till orter där jobb eller högskolor finns. När fullt friska människor hellre söker försörjningsstöd än flyttar till en annan stad, är det något som är fel. Inte ens när jag led av depression och var allt annat än tillgänglig för arbetsmarknaden ville jag söka försörjningsstöd. Det måste anses vara den absolut sista utvägen (och är det också för många, ska tilläggas).
Personligen har jag aldrig förstått somliga människors ovilja att lämna sin barndomsort. Själv flyttade jag från Jämtland så snart jag hade tagit studenten och såg det som en frihet att dels flytta hemifrån, dels se en annan del av landet. Det i sig är utvecklande, oavsett om flytten beror på jobb, studier eller kärlek. Man frigörs från föräldrarna och får ta eget ansvar. Man får lära känna nya människor.
Visst finns undantagen där. I min bekantskapskrets, precis som i de flestas skulle jag tro, finns det personer som både har flyttat till och/eller tillfälligt arbetat på andra kontinenter. Möjligheterna att se världen har faktiskt aldrig varit större. Det du behöver är pengarna till en flygbiljett och lite jävlar anamma.
Jag har inte sagt att det är lätt. Det kan vara jobbigt, krävande och rent av lite skrämmande. Men vad vinner du på att som ung gå hemma och skrota på försörjningsstöd? Att som äldre titta tillbaka på sin ungdom och sucka ”det där skulle jag ha gjort…” är en mardröm. Gör det i stället.
Det kan vara förödande att flytta till ett ställe "bara för att jobben finns där". Något som jag fått erfara. Man lyfter upp alla rötter och kontaktnät man har och när man väl blir utan ett jobb på det nya stället har man ingen att vända sig till. Jag har flyttat sju gånger efter gymnasiet och fyra innan, så jag tror jag vet vad jag pratar om.
Jag säger inte att man inte ska flytta från ett ställe som Hofors. Om det är helt kört så är det klart att man måste göra något för att förändra sin situation. Det jag vänder mig mot är den här oplanerade flytten bara för att man får ett jobb. Som reglerna är nu kan Arbetsförmedlingen tvinga dig att flytta till en annan stad om du har bara fått en timanställning som bara är på några timmar per vecka, och du inte kan få någon bostad där utan måste bo hos kompisar.
Men bor man kvar på samma ställe har man kvar kontakten med föräldrar, klasskompisar, butiksbiträden och liknande som kanske kan hjälpa en att hitta ett jobb när konjunkturen lättar.
Jag hade för några år sedan en liknande inställning som dig till att flytta, men det börjar komma eftersmak nu.
Visst, ytterst måste folk vara beredda att flytta men jag håller med Mattias om att det inte är så lätt alla gånger.
Har man, som kvinnan i artikeln, barn eller kanske är sambo med någon som har jobb eller har gamla/sjuka föräldrar så är det inte alltid så lätt att flytta.
I längden kommer orter med svag arbetsmarknad att se en avfolkning. Även om inte alla flyttar så kommer tillräckligt många (de utan barn, sambos, sjuka föräldrar, etc) att göra det.
Sen måste man komma ihåg att delar av regeringens politik – bl.a. högre skatter på energi (både för industri och till drivmedel) – drabbar industri och privatpersoner i glesbygder särskilt hårt.
Med lägre t.ex. lägre el- och bensinpriser skulle det vara billigare och mer attraktivt för bolag att bedriva verksamhet i glesbygd. Ytterligare skattelättnader skulle även gynna glesbygden.
Problemet med liberaler är att de ser sig som jag – första person singularis – och tror att alla har samma uppfattning. De finns nämligen personer som lever i familjeförhållanden, typ bor ihop. Och det är långt ifrån alla som vill lämna ett sådant förhållande där ena parten har jobb eller pluggar, och den andra är arbetslös.
Jag är västernorrlänning och konjunkturen har drabbat vårt län fruktansvärt hårt (det skrivs inte mycket om detta, det är långt för 08 till oss). De unga kommer inte in på arbetsmarknaden, de äldre står där med familj, villa och den ena parten arbetslös. Vart ska de flytta? Jag vill inte ha svävande snömos – exakt var i vårt land finns så många jobb att två personer i ett förhållande kan få jobb samtidigt? Dessutom bör bostadsmarknaden vara sådan att det som de får för villan räcker till mer än 15% på insatsen till en etta…
Och min vän – de som har chansen flyttar!! Jag har jobbat som lärare i 40 år – och de gamla eleverna ser man vid jul, återvändardagar eller vid begravningar. I de första kullarna jag haft är nästan hälften bygden trogen, flyttat i närregionen, men bland de senare… 250 kommuner i vårt land avvecklas sakta men säkert. De röda siffrorna i befolkningsunderlaget syns tydligt – aldrig flyttningöverskott, och allt oftare födelseunderskott. Västernorrland har tappat 50 000 invånare på 40 år, nästan 20%.
Och de värsta är att de som stannar är de lägst utbildade, och de lever oftast på sina föräldrars dröm. Kalles pappa klarade sig hyfsat att kunna meka med bygdens Amazoner, men sonen får svårt att ta sig an elektroniken i en modern bil, period.
Och de som flyttar är de som skulle behövas i en avfolkningbygd. Välutbildade, driftiga personer som skulle kunna skapa företag och arbetstillfällen. Och varför flyttar de då inte tillbaka?
För hundra år sedan fanns det en expansiv och divers finansmarknad där bankväsendet drevs regionalt. detta har helt försvunnit. I princip all expansiv verksamhat har flyttat till de redan överhettade regionerna. Det skulle vara billigare att lägga ett centrallager för elektronik i Hofors i stället för i Kista, rationellare – men det finansiella nätverket ser gärna geografisk närhet som viktig – trots att vi har oslagbar elektronisk kommunikation.
Och att försöka övertyga en förtagsledare att det finns kommuner som har arbetskraft, billiga lokalar, goda kommunikationer mm – trots att de inte ligger några mil från storstäderna är en omöjlig uppgift. "Ingen verksamhet i tärande regioner!"
Egentligen skulle vi kanske kunna lägga ner 80% av Sverige. Tvångsflytta klyktattare och surjämtar till de expansiva regionerna så att de får uppleva friheten. Visst, infrastrukturen skulle bli lidande, skogsindustrin och viss tillverkningsindustri – men det viktiga är ju inte vad man producerar, aktiekurserna är väl viktigare?
Problemet är som du kanske märker inte så lätt.
"Våga vara kvar!"
Bo var ni vill men räkna inte med att andra skall försörja er bara för att ni inte vill flytta era parasiter….
Något man inte tänker på också är att de allra flesta som bor i småstäder vill flytta. Det är väl ytterst få ungdomar som vill stanna i en sömnig håla. Nästan alla drömmer väl om att sticka därifrån. Jag stack så fort jag slutade gymnasiet. Se till exempel Fucking Åmål.
Jag tycker därför det är lite konstigt att man har tvingande lagstiftning på att man ska flytta om man blir arbetslös. Om man låter folk göra det själva kommer de nog att ta sig ut under ordnade former. Men det kanske inte är så lätt att göra det när man står på samhällets botten.
När jag tittar tillbaka på mina hemtrakter och hur stor andel som jag vet har flyttat och som jag vet är kvar i byn eller länet, vill jag påstå att majoriteten tillhör den senare kategorin. Självfallet är det svårare att flytta om man har barn som går i skola, exempelvis. Men är man ung tycker jag att det är sunt att röra på sig och ta chansen. Att skylla på att det blir för långt till vänner och familj är inget skäl för att leva på försörjningsstöd i stället för att söka arbeten i andra delar av landet.
Två veckor efter gymnasiet skickade svenska staten, i form av pliktverket, upp mig till Boden-skogarna för att "försvara riket" iklädd gröna kläder.
/B