15 år efter passagerarfärjan M/S Estonias förlisning återstår fortfarande mängder av frågetecken. Vi vet ännu inte hur fartyget sjönk och hur den exakta olycksorsaken såg ut. Någon systematisk undersökning av vraket har nämligen aldrig gjorts. Och tusentals människor väntar fortfarande på att få begrava sina anhöriga.

Efterspelet till Estonias förlisning är både pinsamt och upprörande. Allt som kunde gå fel, gick fel. Inkompetens, arrogans och möjligen dolda agendor lade krokben för alla chanser att göra en ordentlig utredning. Det vi fick var, efter tre långa år, en tunn och mycket bristfällig slutrapport – ett politiskt beställningsjobb med uppenbara felaktigheter och motsägelsefulla slutsatser. I rapporten hävdas bland annat att Estonia var fullt sjövärdig vid avgången från Tallinn, trots att det underkändes av inspektörer före avgång. Slutsatserna kring hur bogvisiret föll av stämmer inte överens med de vittnesmål som presenteras. Det är som om ingen har läst igenom hela rapporten innan den skickades för tryck.

Finland, Estland och Sverige beslöt att tillsätta en gemensam haverikommission som skulle undersöka orsakerna till förlisningen och föreslå åtgärder så att en dylik katastrof inte kunde inträffa igen. Den första tavlan gjordes direkt när Estlands kommunikationsminister blev ordförande för haverikommissionen. Att Estline delvis ägdes av den estniska staten gjorde att Andi Meister kunde betraktas som rederiets talesperson, vilket genast kastade tvivel över kommissionens verkliga uppsåt. Resten är, som det heter, historia.

I stället för att göra ett seriöst försök att ta hand om så många omkomna som möjligt, beslöt den nytillträdda socialdemokratiska regeringen (med stort stöd av riksdagen) att inte göra några sådana ansträngningar. 1995 stiftades i stället den unika lagen om ”gravfrid”. Men lagen gäller bara de medborgare vars länder har skrivit under den. Historikern och Titanickännaren Claes-Göran Wetterholm uttryckte sin inställning till lagen om gravfrid på följande sätt: ”På ett sätt kan man säga att det hade varit lika förnuftigt att instifta en lag som förbjuder svenskar att äta blockchoklad i Kongo.” Det bisarra försöket att täcka över vraket med betong avbröts, men är så här i efterhand en symbol för den kompletta förvirring som rådde.

Ines Uusman, nytillträdd kommunikationsminister i Ingvar Carlssons S-regering, satt i morgonsoffan i TV4 och påstod att de omkomna som fanns kvar i eller kring vraket förmodligen såg så hemska ut att de anhöriga inte skulle vilja ha hem dem för begravning. ”Är man beredd att få hem sina anhöriga i vilket skick som helst? Det låter oerhört grymt.” Detta logiska felslut bestreds genom landsomfattande protester från anhöriga till Estoniaoffren. Men det hjälpte föga. Regeringen beslöt att stå fast och inte vidta några som helst åtgärder för att bärga omkomna.

Svenska myndigheter betedde sig arrogant, oprofessionellt och klantigt mot människor i kris. Mycket har har hänt sedan dess, vilket inte minst tsunamikatastrofen 2004 visade. Då var det inget snack om att de omkomnas kvarlevor skulle tas hem, trots att de i detta fall fanns på andra sidan jordklotet. Göran Perssons regering tänkte inte upprepa misstaget från hanteringen av Estoniahaveriet. Fortfarande finns emellertid stor okunskap om hur människor i sorg ska bemötas.

Det är inte för sent att ta redan på varför och hur Estonia sjönk. Vraket är lättillgängligt och med dagens teknik är det inga som helst problem att undersöka insidan av vraket och ta reda på vilka vattentäta dörrar som är stängda samt filma utsidan av skrovet för att möjligen vederlägga teorier om hål i bogen. Men inte heller den borgerliga regeringen vill ta i frågan med tång. Det är givetvis ingen valvinnande fråga, i grunden handlar den endast om mänsklig anständighet. Och sådan har politiker som bekant inget överflöd av.

Mer om felaktigheterna i slutrapporten och hypoteser till olycksorsaken kan läsas i tidigare bloggposter:
Regeringen förlänger Estonia-trauma
Estonia ett öppet sår