Nätverket Pappor för individuell föräldraförsäkring argumenterar mot Göran Hägglunds angreppkvoteringsivern. Det är en något besynnerlig argumentation. Eftersom vi redan har statliga ingrepp i vår individuella frihet, ska vi tillåta fler. Varför inte löpa linan ut, liksom? De jämför med a-kassan och semestern och raljerar: ”Visst vore det praktiskt om man kunde utnyttja sin frus semesterdagar, eller få ersättning från sin mans a-kassa.”

Nätverkspappornas argumentation håller emellertid inte. Medan arbetet är ett individuellt åtagande som resulterar i en individuell lön, en individuell arbetslöshetsersättning och en individuell semesterersättning, är man två om att skaffa barn – och förhoppningsvis två om att fostra dem. Ska vi över huvud taget ha den synnerligen generösa föräldraförsäkringen, vilket det finns skäl att ifrågasätta, är det självklart att varje enskilt föräldrapar måste få chansen att lösa sitt livspussel efter vad som passar dem bäst.

Det finns i dag inget som säger att man inte kan dela lika om man så önskar. Så det handlar ingalunda om någon bristande valfrihet. Men det räcker tydligen inte. Det nätverkspapporna, och alla kvoteringskramare, vill göra är att tvinga alla som ”väljer fel” att rätta in sig i ledet för att agera byggsten i det feministiska jämställdhetsbygge de vill skapa. Beter man sig på det sättet, sätter man sig på höga hästar för att domdera den blinda massan. Då får man faktiskt finna sig i att betraktas som självutnämnd elit.

Barnfamiljer är en oerhört bortskämd grupp i Sverige. Medan låginkomsttagare i ensamhushåll egentligen bara kan hoppas på ett litet bostadsbidrag varje månad (vilket delas ut enligt ett synnerligen föråldrat system), sköljer bidragen och förmånerna över barnfamiljerna. Det är ett märkligt system. Men jag är inte långsint. Ge barnfamiljerna det de förtjänar: valfrihet.