Vänsterpartiet är ett socialistiskt och feministiskt parti. K:et är borta sedan länge ur partinamnet. Men kommunisterna finns kvar. Partiet leds sedan 2004 av Lars Ohly, som är kommunist. Han har bara av taktiska skäl valt att inte kalla sig det längre. Märklig nog dog diskussionen om partiets kommunistiska inslag direkt efter, som om användningen av ordet i sig skulle vara det relevanta.

Vänsterpartiet sympatiserar instinktivt med den krympande skaran kommunistländer runt om i världen. Vissa partiföreträdare vägrar fortfarande att kalla Kuba för en diktatur. Nu har SADEV visat att partiets biståndsorganisation, Vänsterns internationella forum (VIF), gett ”demokratibistånd” till marxist-lenistiska träningsläger i Colombia. Den som är förvånad räcker upp en hand.

VIF har krävt pengarna tillbaka, hävdar en vänsterbloggare. Men tillägger: ”I Europa står kommunismen för ett odemokratiskt och totalitärt samhälle à la Sovjet. I länder utanför Europa kan kommunismen stå för något mer positivt.” Då kanske det inte är så farligt att ge pengar till marxist-leninister i Colombia ändå.

”Om VIF vill arbeta för kvinnors rättigheter så kanske det kommunistiska partiet är det mest lämpade i just det landet”, hävdas det lite oskyldigt. Det är som om det är slumpen som avgör att Vänsterpartiet samarbetar med kommunister i andra länder. Kanske är Vänsterpartiets hela historia bara en slump?

Jag har svårt att se Vänsterpartiet samarbeta med konservativa eller libertarianska partier i en specifik fråga för att de råkar vara ”mest lämpade i just det landet”. Vänsterpartiet leds av en person som är fortsatt trogen sina kommunistiska ideal, i partiets ledning sitter hårdföra kommunister. Det är ett sanslöst hyckleri partiet ägnar sig åt när det fortsätter att förneka att det delar de icke-demokratiska idealen med kommuniststater världen över. Var ärlig mot väljarna – låt handling och retorik gå ihop och stå för vad ni tycker!

Och dessa människor vill Socialdemokraterna placera i en regering i höst…