7 av 10 studenter känner stress, visar Socialstyrelsens Social rapport 2010 (PDF). Många är så stressade att de har svårt att sova. En person som pluggar statsvetenskap och intervjuades i TV4Nyheterna sover bara några timmar per natt.
Visst kan det vara stressigt att vara student. Det är studier och jobb som ska gå ihop, ekonomin är ett ständigt orosmoment för de flesta och orsakar både stress och oro. Men är det verkligen så illa att man ska behöva drabbas av sömnproblem? Det har pratats mycket om de stackars studenterna. Är det inte bostadssituationen så är det ekonomin. Nu gäller det alltså även skönhetssömnen. Jag har själv varit student sedan Columbus reste till Amerika (känns det som) och vet att det tidvis kan vara lite körigt. Men det är dels en del av utmaningen, dels en prioriteringsfråga. Om man pluggar heltid är det faktiskt meningen att man ska lägga ned ett heltidsarbete på studierna. Vilket nog rätt få studenter gör på många kurser/utbildningar.
Om jag klarar att plugga heltid plus halvtid och jobba deltid torde det inte vara någon omöjlighet för en person på statsvetenskapen att fixa en uppsats utan att gå under i sömnlöshet och ångest. Kan man tycka.
Mycket att göra? We all have. Act accordingly…
Många böcker blir det…
Om det vore så lätt att ta sig i kragen skulle nog fler göra det. Människor är olika. Bara för att du klarar dig så säger det ju ingenting om andra. Människor är olika.
Tycker för övrigt att det var ett jäkligt drygt inlägg. Följer din blogg och du brukar skriva bra. Jaja, vet inte varför inlägget gör mig så upprörd. Bra blogg i övrigt i alla fall!
Det är inget illa menat. Jag tycker bara att många studenter gnäller alldeles för mycket.
André, klart folk är olika. Men om man inte klarar av att läsa statskunskap på grundnivå utan att ligga sömnlös på nätterna kanske man ska ägna sig åt något annat.
Det beror mycket på en själv. Det händer att jag är lika tokstressad på jobbet som jag ibland var när jag studerade. Det har inte så mycket att göra med planering som det faktum att jag oroar mig i onödan över vad som ska gå fel. En stor del av all stress skulle kunna undvikas om man lärde sig att jorden inte går under av ett eventuellt misstag och att man inte behöver vara pessimistisk.
Det är klassiskt svenskt maner,
Alla är offer och det är synd om dem, vi har blivit såna lättkränkta offer i detta land att det är löjligt.
Det behövs lite jävlar anamma istället för alla dessa rapporter om hur mycket offer vi är.
Mvh