Visst är det lite märkligt att vi förväntas se ned på de sexsäljare som säger att de arbetar för pengar och inte för sin inre lycka allena – samtidigt som alla vi andra gör just detta…? Varför ska vi särbehandla sexsäljare och kräva att de är uttalat lyckliga varje dag de kliver upp och jobbar samtidigt som vi andra har rätt att klaga på och hata våra 9-17-jobb utan att någon tycker att det är konstigt?

De som är genuint lyckliga av sina arbeten är nog i minoritet. Och även dessa lär sucka högljutt ibland. Spelar månne vår mytbild om den lyckliga tillvaron med lyckliga människor, där dåliga skolbetyg i skolan leder till diskrimineringsdiskussioner och minsta motgång till depressioner, en roll här?