Den ”rökta” borgerliga alliansen låg hopplöst efter den rödgröna oppositionen två år före valet. Ingenting pekade mot något annat än ett regeringsskifte. Det finns många förklaringar till att Socialdemokraterna gjorde ett katastrofval och Moderaterna ett så bra val, av vilka jag har berört ett flertal tidigare.
Men en viktig förklaring till det något oväntade valresultatet (sett med ögon före våren 2010) är den allmänna avideologiseringen av politiken. Det brukar heta att väljarna blir allt mer otrogna, vilket betyder att de är mer lättrörliga och lättpåverkade och därmed mer benägna att byta parti från val till val. Detta förklaras också av att allt färre har någon ideologisk grund att stå på. De definierar sig inte som vare sig liberal, socialist eller konservativ. Detta innebär att tillfällighetsfrågorna – enskilda aktuella plånboksfrågor – blir tongivande i debatten. Så blev fallet i valrörelsen 2010. Den lär bli ihågkommen som en av de fattigaste på mycket länge vad sakpolitiskt innehåll beträffar.
Det är delvis detta jag menar med att vi i den politiska bloggosfären inte är representativa för befolkningen i stort. Vi är ideologiska. Vi har ofta bestämda uppfattningar om företeelser och dessa uppfattningar bildar vi utifrån tydliga principer. Därför är de stora frågorna – integriteten, rättssäkerheten, yttrande- och informationsfriheten – främst levande i bloggosfären. Inte vid gemene mans köksbord.
För den ideologiskt drivne – oavsett om man står till höger eller vänster – är detta förstås både trist och oroväckande. Inte bara blir det politiska samtalet snuttefierat när det domineras av små löjliga justeringar i enskilda skatte- och bidragsfrågor, själva politiken blir också tom på innehåll. Vi har nu en borgerlig regering som, såvitt vi vet, endast ämnar sitta och bida sin tid i fyra år. Några stora reformer är inte planerade. Statsminister Reinfeldt har bestämt sig för att Sverige redan är ett föregångsland som inte behöver utvecklas. På den rödgröna sidan är alla fullt upptagna med att slicka såren och hitta syndabockar.
I en politisk verklighet där allt mer handlar om yta och paketering och allt mindre om konkret innehåll, är det inte så konstigt att ett parti som förlorat väljare funderar på att byta namn. Det är heller inte konstigt att det parti som mest av alla står för ingenting alls just nu, Moderaterna, gjorde ett rekordstarkt val. Tydligare är så kan nog inte ideologiernas kris illustreras i Sverige 2010.
För att skryta lite, jag sa att Alliansen skulle vinna vid nyår även om jag visste hur osannolikt det kändes då.
Skälet var enkelt. Svenska folket kräver klara besked vad partierna vill, inför ett val. Och tänker man efter lite, som väljare behöver och förtjänar de klara besked.
Och som jag säkert nämnt, Lars Ohly verkar väldigt ovillig att ge de klara beskeden. Alltså vinner Alliansen.
De klara beskeden blir i huvudsak plånboksfrågor med till exempel Afganistan som undantag.
Och det är här någonstans vi har ideologiernas funktion i svensk politik. Ideologierna är egentligen ett sätt för partierna att "fill in the blanks". En väljare behöver inte ta reda på vad varje parti tycker i varje fråga utan kan göra en intelligent gissning utifrån parti-ideologin.
Därför är ideologin en form av mindre detaljerad kommunikation än valmanifest. Däremot är den besläktad med valaffischer och slogans, även om den är mer detaljerad.
KDs valaffischer ("Män som stirrar på vilddjur") är ju faktiskt ett budskap man skulle kunna begripa om man bara var väldigt mycket smartare än mig.
Årets valrörelse har handlat om konkret politik, i den mån Ohly inte har lyckats undvika det, så vi har hamnat i de båda ändarna av skalan, slogans i ena änden och valmanifest i andra.
Och någonstans är det bra. Vi som inte är smarta nog att förstå "Män som stirrar på vilddjur" kanske kan gissa rätt i de flesta fall. Men ibland gissar vi åt helvete fel.
Jag ska villigt medge att jag inte förutsåg FRA-lagen till exempel. Det är bättre om politikerna är ärliga på förhand.
/B